Ytterligare minst fem demonstranter dödades idag. Vad ska man säga om det? Vad ska man säga om de tjugo plus fler som dog igår och dem från i förrgår. Kan döden på Jemens gator fortsätta att beröra?

I mig skär sällan siffrorna. De tar vägen till förnuftet som påpekar att färre dör i Jemen än i Syrien. Varför sörjer jag då de fåtal här mer, frågar jag mig och plötsligt handlar dödstalet inte om människorna längre. Bilder av trasiga kroppar skickas till mig av demonstranter, fastän de vet att jag kan titta på dem lika lite på datorskärmen som i verkligheten där huvudet vänder bort medan benen sviker. Bilderna upprör mer än de berör mig på djupet. Ett avslitet ansikte är väl bara just det onda och trasiga. Något så fasansfullt kan inte berätta om människan som vuxit ur kläderna hon bär för flera år sedan. Vad som gör mest ont är den känslomässiga insikten att livet för de bortgångna inte blev mer av vad dessa unga önskade sig, trots att önskningen var så ödmjuk. De ville ha mat, skor och utbildning. De ville ha möjligheter. Och en chans i livet. De ville ha upprättelse. Och bekräftelse. Och kärlek, som vem som helst.

Sedan i söndags då våldet mot demonstranter trappades upp på nytt har de varit åttio personer.