Bahrainserien fortsätter. Men med ett par instickare om, och från, Jemen.

Idag öppnar Jemens skolor och universitet. Eftersom jag studerar vid Sanaa universitet går jag dit. På vägen ringer jag läraren.

- Hej, det är jag, har vi lektion eller inte?
- Lektion? Nej, det är fortfarande stora protester vid universitetet.
- Det står i tidningarna att universitetet öppnar.
- Det kommer dröja ytterligare, var det något mer?

Utanför campus möter jag studenter som demonstrerar mot regimen. Vissa av dem vill börja plugget igen, säger de. Förra terminen föll bort. De vill komma ikapp. Andra vill inte att universitetet ska öppna. Då töms demonstrationerna på folk, då prioriterar studenterna studierna framför upproret. Då kan revolten inte lyckas.

- Man kan vara både demonstrant och student, svarar vissa.

De trotsar kamraternas avrådan och passerar genom gallret till campus.

Lärarna strejkar. De vill höja sin lön och har krävt det sedan före protesten kom igång. Min lärare kan inte leva på sin lön, säger han. Ibland ber han de utländska studenterna om pengar. Regimen vill att skolorna ska öppna och att livet ska återgå till hur det en gång var. Vissa menar att det ger lärarna ett bra förhandlingsläge. Men, ännu har ingen överenskommelse nåtts.

På campus talar jag med ett par studenter. De har fått meddelandet att det inte blir någon undervisning idag. De är besvikna. De säger att språkfakulteten kommer hålla stängt, men ingenjörerna kommer sannolikt få studera. Vissa ämnen prioriteras beklagar de. Förbi kommer ett gäng män med megafon. De marscherar för sin rätt till utbildning. Jag fotar tills jag blir tillsagd av en soldat. Han vill veta om jag är journalist.
- Absolut inte. Jag är student här. Och lektion vart det ingen så jag fotograferar.

Det ska jag genast sluta med, tycker han. Inte därför att han skulle vara en gnällig en utan därför att det ju kan störa studenterna, intygar han.

- Du har en poäng, säger jag.

Sen går jag min väg.