Zero Silence är en dokumentärfilm om att bryta tystnaden. Filmarna Javeria Rizvi Kabani, Alexandra Sandels och Jonny von Wallström har dokumenterat aktivisters kamp för förändring, sedan 2009. De har rest till Egypten, Tunisien och Libanon och rört sig mellan gator, torg och hem för att skildra en kamp som sker överallt. Medier såsom youtube, twitter, facebook och flickr har blivit kanaler för demonstranter att nå ut med sina synpunkter och erfarenheter, men regimer har sökt att lägga beslag på bilderna innan de publicerats. De har även censurerat och stängt ner internet. Men som filmen visar har försöken att tysta varit förgäves.

Zero Silence är framförallt en film om när tron på förändring i Nordafrika övergick i handling. Filmen visar vad unga människor gjort med den ilska de burit över de auktoritära system de levt i (och vissa ännu lever i). Filmen handlar också om de ungas besvikelse över att omvärlden tittat mot länderna och sett mellan fingrarna. Som att det varit i sin ordning i Tunisien och Egypten. Som att exempelvis stabiliteten i Egypten kompenserat för övergreppen på de mänskliga rättigheterna. Zero Silence för fram röster, men saknar eget narrativ som knyter de olika delarna samman. Betraktaren får själv foga ihop kollaget. Då blir det sannolikt viktigaste budskapet att demokrati förtjänas av alla. Det är en läxa som handlar lika mycket om Västvärlden som Egypten, eftersom hur folk röstar i Europa och USA påverkar också människor i Nordafrika och Mellanöstern.
 
Zero Silence lägger en mycket viktig bit till berättelsen om den arabiska våren. Fler bitar behövs för att visa bredden i protesterna i regionen. Upproren i de länder som skildras skiljer sig avsevärt från dem i Syrien, Jemen och Bahrain – fastän kampen på många vis kan sägas vara gemensam. Med den påminnelsen vill jag rekommendera samtliga läsare att se K-special i SVT 1 imorgon fredag 2 september kl 20.00. Därför att Zero Silence sannolikt är årets viktigaste dokumentärfilm.