Vetenskapliga studier i kön och sexualitet, det vill säga genus, gör en person fokuserad. Feministiska läxor på det och man känner sig som lite av ett snille. Man lär sig att titta självklarheter i ögonen och säga ”du är för fan inte riktigt klok”.

Sen när man rest sig från rosa täcken och haft sina genustrubbel inser man att man är som alla andra, fånig.

Idag handlar alltså inlägget om att vara kvinna och man i en värld som tycker sådant är passande.

Jemen är ett slags karikatyrexempel av teorierna om isärhållande och genusdikotomier. Här hålls det manliga och kvinnliga isär på så vis att män och kvinnor lever parallella liv, nästan i motsats till varandra.

Män syns. Kvinnor är osynliga. Offentligheten är männens värld och dit kommer kvinnor som genomfarare. De rör sig brådskande och går före i varje kö. Kvinnor syns till men är anonyma. De allra flesta döljer ansiktet, kläderna de bär är uniforma - således kan de inte identifieras. Detta ställer ett särskilt krav på kvinnor att bete sig, de har samhällets förtroende att vara oigenkännliga. Kvinnor får inte tilltalas av män, så offentligheten är ingen arena där människor i någon egentlig mening möts över könsgränserna.

Men, så finns ju så klart de som går över gränserna. De kan inte låta sig krympas av dem. De skär inte av sig någon häl för att få plats i skon, i livet.

Nyligen arresterades en ”man” i Sanaa som lever i kvinnokläder sedan många år. Hen hämtades av konstaplar på en restaurangs kvinnoavdelning och fördes till polisstationen på förhör. Där blev hen gråtandes avklädd framför kameror. Hela händelsen sändes i TV varpå en livlig debatt följde. Många var upprörda. Det är tabu att kliva över könsgränserna också i Jemen. Men, upprördheten tycktes handla mindre om gränsöverskridandet som sådant och mer om att en man gjort sig osynlig. Att betrakta utan att bli sedd är förbehållet kvinnor. Män tvärtemot förtjänar inte tilliten och ska identifieras och kontrolleras i offentligheten. Samhället antog att personen ifråga haft fuffens för sig.

Kvinnornas värld är stängd för män. Också för dem som ju inte alls är män. Utan kvinnor. Men kroppen fattar inte, lyder inte, stämmer inte.

Ibland gör en man ett besök i en annan mans hem. Då får han inte hälsa på frun i huset. Hon är i ett annat rum och hörs inte. Mannen äter det som bjuds men vet inte namnet på den som lagat maten. Han bör inte nämna frun eller fråga någonting alls om henne. Kvinnor förblir osynliga för alla män utom den egna familjens eller närmaste släktens.

Män för sig. Kvinnor för sig. Vissa tycker det är så det ska vara. Andra tycker ingenting säger de, de konstaterar bara att det är så det är. Ytterligare några anser att en förändring är på sin plats. De säger att gränserna måste börja luckras upp, människor är för ofria anser de.

Jag tänker på en dikt från 1300-talet, av den store sufisten Hafiz.

I view gender
As a beautiful animal
That people often take for a walk on a leash
And might enter in some odd contest
To try to win strange prizes.