Många gånger hör jag vänner berätta hur glada, eller - säg - lättade, de är att Osloterroristen är kristen Nordeuropé och inte en muslim från Mellanöstern. De tycks mena att skulle mannen istället varit muslim hade ytterligare islamofobi spridits i väst. Då hade ilskan över attacken riktats mot muslimer i allmänhet, då hade hatet ökat och med det också diskriminering och ytterligare våld.
Mina vänner är lika skarpa som känsliga och många har ett särskilt engagemang i frågor rörande Nordafrika, Mellanöstern, araber och islam. Jag tror dock att de drar förhastade slutsatser.
De tycks anta att ett hat mot muslimer ligger latent i väst. Hatet triggas likt en instinkt så fort en endaste muslim trampar i klaveret. En icke-muslimsk europé kommer då oundvikligen att generalisera att alla muslimer är människor med dynamitilska och terrordrömmar. En icke-muslimsk europé kommer att förakta, diskriminera och våldföra sig på muslimer. Därför är det en tröst i odådet att mannen var en kristen Nordeuropé.
När vi européer diskuterar oss själva tar vi allt oftare islamofobin förgivet och gör den till en del av vilka vi är. Också Hamas har denna syn på européer. De har skrivit åtskilliga pamfletter och böcker som går ut på att det finns en utbredd rädsla och till och med ett hat mot muslimer i väst. De använder ofta kriget på Balkan under 90-talet för att illustrera vad icke-muslimska européer gör mot muslimer när möjlighet ges. Hamas uppvisar en mycket begränsad kunskap om västvärlden och Europa, skildringarna är svart-vita och fyllda med frustration, besvikelse och ilska. Vi bör vara försiktiga att säga om oss, det Hamas säger, om vi inte först lyckats påvisa att Hamas faktiskt har rätt. Och vi har skäl att tro att de förenklar och har fel.
Det har gått ungefär ett decennium sedan 11 september, och världspressen har flitigt bevakat terrorismen i islams namn. Många gånger har rapporteringen varit skev, överdriven, rent ut sagt felaktig och vad som förefaller vara oskyldiga människor har anklagats och straffats för dåd utan någon möjlighet att försvara sig. Trots stora brister tycks det paradoxalt nog som att desto mer vi hör om al-Qaida i Sverige och resten av Europa desto mer tycks vi känna till om islam. Desto fler attacker som sker, desto större tycks förståelsen vara att muslimer i allmänhet inte står bakom våldshandlingarna. De islamiska terroristerna tycks med sina attentat totalt misslyckas. De drar ingen linje genom mänskligheten, snarare tycks de föra alla oss andra närmare istället.
Vi européer tycks onekligen ha privilegiet att faktiskt ompröva våra positioner i lugn och ro, gång på gång. Så låt oss undersöka, empiriskt, huruvida det finns ett samband mellan å ena sidan vansinnesdåd i islams namn, och islamofobi samt hat mot muslimer i Europa. Innan detta gjorts bör vi vara försiktiga med att anta orsakssambandet. I värsta fall kan antagandet fungera som ett sätt att legitimera islamofobi, för det blir plötsligt förståeligt att bli islamofob när en terrorist visar sig vara muslim.