Jag talade just med en politisk analytiker i Jemen. Han sa. Den avgörande frågan just nu är ifall det nya Jemen kommer att vara annorlunda från det gamla. Han själv var mycket reserverad i sitt svar på frågan. Nja, å ena sidan, å andra sidan. Sen blottade han sina katastroftankar. Han talade om ett sjunkande skepp som tar hela folket med sig, han berättade om förödelsen runt hörnet. Framför sig såg han inbördeskrig, humanitär tragedi, att al-Qaeda tar över större delar av landet och flyktingstormar från Jemen.
Många har tappat tron på förändring. Människor är utmattade. Livet fungerar inte och de grundläggande behoven tillgodoses inte. Människor behöver vatten, mat och el. Hundratusentals jemeniter är därtill på flykt inom sitt eget land, från strider i syd och norr. Bilarna står stilla. Inrikesplanen lyfter inte. Det är visserligen för väl ur ett klimatperspektiv. Men... Alla sliter i Jemen. Och proteströrelsens olika delar kan inte enas och lägga fram en lösning på situationen i landet. Det gör många besvikna, eftersom de trodde rörelsen skulle revolutionera samhället. I Tunisien gick de olika motståndsrörelserna samman, för landets bästa. Här drar alla fraktioner åt olika håll medan livet rasar samman för folk. De är hungriga och besvikna. Och katastroftankarna finns hos fler än analytikern.