Det är förvånansvärt att någon ordning alls finns kvar. Bilarna kör fortfarande på gatorna i Sanaa, fastän de flesta står parkerade i brist på bensin. Människor hälsar ännu på varandra fastän de flesta tycks ha lämnat stan och rest till byarna. Protesterna fortsätter, och supportrarna samlas än – fastän den politiska kampen alltmer hamnar i periferin av världsrapporteringen om al-Qaeda i södra Jemen.

Vänner berättar att de blivit rånade av män som pekar kalasjnikovs mot dem och kräver pengar, mobiler och datorer. Det händer såväl när de åker bil som när de promenerar, både på nätter och mornar. Det mesta rasar med ekonomin, människor är utan jobb, alltså pengar, alltså mat. Sanaaborna säger att män från byarna kommer för att skaffa pengar i stan. Men stadsfolket har vanan att projicera det de inte vill kännas vid hos sig själva, på bymännen. Den officiella arbetslöshetssiffran låg på drygt 40 procent i höstas, i våras var den drygt 65, och sedan dess har den stigit ytterligare.

Vardagen fungerar inte. Igår hade vi el i tre kvart. Det räcker inte för att ladda mobilen, datorn och skriva en blogg. De enklaste handlingar blir till stora projekt som inte sällan misslyckas medan jag och förbannar mörkret, det jävliga.

En antropolog sa, för två år sedan, att det jemenitiska samhället är utmattat. Det är slutkört innan de tagit sina första kliv in i världen och samtiden. Det får mig att undra hur han skulle beskriva tröttheten som präglar det som sker nu när alltmer löses upp och alltfler ger upp hoppet om något bättre. Kommande inlägg är lika trötta som Jemen, och de kommer när de kommer, liksom elen.