Länge, länge väntar man på bussen i Sanaa. Trafikstockning var vardag tills i vår. Sen tömdes gatorna på fordon. Människor åker till byarna därför att de inte har råd att bo kvar i städerna, därför att de räds att vara här ifall det skulle bli krig. Städerna kollapsar, inget fungerar och allt tar slut.

Tidigare kom bussen inom en minut eller två. Nu kan det dröja uppåt en halvtimma. Det finns ingen bensin. Jemen har olja och givetvis gott om bensin men vägarna till städerna blockeras av regimen. Den lilla bensin som finns kostar skjortan. Passagerare beklagar priserna, vissa vägrar betala och plötsligt syns cyklister i Sanaa. Bussförarna parkerar bussen och stannar hemma. Man väntar länge längs på de övergivna gatorna tills de kommer.

Jag tar bussen till passmyndigheten för att be byråkraterna om lov att åka på semester. Trots uppehållstillstånd behöver man tillåtelse att lämna landet och tillåtelse att återvända. Jag är portad från myndigheten, för länge sedan krävde jag rätten att stanna i Jemen, mina skrik och vevande armar möttes med stränghet och aldrig får jag komma tillbaka dit sa de. De vill inte se mig mer.

Nu är jag där och hoppas ingen minns mig. Fast det gör de.

- Du är den långa, säger Nagib.

Jag är tyst och låtsas inte förstå.

- Vad heter du, undrar han.

Livet har lärt mig att det inte är någon idé att ljuga när man har famnen full av dokument med sanningen.

- Tanya, svarar jag.

Sist jag var där sa Nagib att jag inte kan heta Tanya i Jemen. Jag behöver ett nytt namn, i Jemen heter jag Nadja, bestämde han.

- Vad är ditt jemenitiska namn, frågar Nagib.
- Nadja, säger jag.

Nagib ser nöjd ut.

Denna gång är ingen arg på mig. Ingen förklarar hur besvärlig jag är, hur fel allt jag säger och gör är. Jag springer mellan luckor och rum och hämtar stämplar. Jag fyller i papper, betalar mutor och sen får jag förklara varför jag vill lämna landet. En handfull av uniformerade män samlas runt mig och en viktig en bakom ett stort och glansigt skrivbord.

- Jag vill ha semester under månaden ramadan för att åka till Europa.
- Ramadan är bra, du stannar här.
- Jag vill inte det, jag är europé, jag vill till Europa några veckor.
- Du får åka efter ramadan.
- Nej, under.
- Vill du inte vara här under ramadan?

Det finns tillfällen då en lögn inte passar sig.

- Ursäkta men jag älskar mat och jos, jag klarar inte av ramadan så bra.
- Du älskar mat, du åker till Europa för att äta under ramadan?
- Ja.

Männen skrattar.

- Du kan inte vänta tills solen gått ner, så du åker till Europa?

Jag är uppenbarligen en klen en. Vänner säger att jag kan börja handla mat redan nu, och ha i hemmet. Sen kan jag sitta här i smyg och äta som många andra. Men jag vill inte. Jag vill ha tapas och dans. Jag vill ha elektricitet, dusch och mjukmedel, berusning och prislappar. Och framförallt vill jag utnyttja den möjlighet jag har att lämna landet ett tag. Sen vill jag återvända till mitt liv i Sanaa.

- Snälla, jag ber er, jag har varit här hela våren, jag vill till Spanien ett tag.
- Spanien är bra, tycker männen.

Spanien var muslimskt en gång i tiden. Kanske är det därför som jag får lov att resa dit under ramadan. Jag lämnar myndigheten med tillståndet i passet. Och väntar ack så länge på bussen hem.