Nu blir det en kvick avstickare till Syrien här på bloggen. Eller rättare sagt till Storbritannien och resten av Occidenten.

Bloggen A Gay Girl in Damascus uppdaterades tills nyligen av Amina, en amerikansk-arabisk kvinna i Syrien. Hon skrev poesi och berättade om kampen för frihet i arabvärlden. I början av juni försvann hon, sannolikt tagen och dödad av regimen. Allt visade sig dock vara ett påhitt av en man på Skottland. Han ville sätta fokus på situationen i Mellanöstern, sa han. Så han skapade en fiktiv person och började blogga.

Det finns mycket att säga om detta.

Hbtq-aktivister i Syrien säger att de är upprörda. De menar att detta spektakel är oförlåtligt. Vissa berättar att de haft planer på att ta reda på vad som hade hänt med Amina, något som skulle äventyrat deras säkerhet. Aktivisterna säger också att de kämpar för att bli trodda, nu är den kampen än svårare. Hur ska läsare veta att deras bloggar är dokumentära och inte ihopdiktade.

Men då, så fel allt blev!

Bloggaren bakom A Gay Girl in Damascus har bett om ursäkt.

”Jag menade inte att skada någon som är upprörd. Jag menade inte att skada den kamp jag själv tror på. Jag menade inte att baktala någon. Mina intentioner var goda. […] Jag ville bara föra fram riktig information genom en konstnärligt skapad fiktion.”

Jag följer soppan och reagerar på följande. Varför behövs A Gay Girl in Damascus? Den frågan riktar jag desto mindre till bloggaren själv och desto mer till hela medieindustrin.

Under den arabiska våren har det blivit alltmer påtagligt hur besatt Västvärlden är med araber, muslimer, nordafrikaner och – you name it – som väst identifierar sig med.

En gång i tiden läste vi mest hela tiden om de tungt beslöjade och superförtryckta kvinnorna i Orienten. Vi, Occidenten, publicerade bilder av dem där vi såg i blicken hur livet liksom kramats ur dem. Vi skrev berättelser om dem som handlade om en maktlöshet ingen kunde ta till sig. Vi mötte Orienten i typer som gör tvärtemot det vi gör och tvärtemot det vi tror oss skulle ha gjort om vi var dem. I väst gör vi ju upp med förtryck. Vi blev till i direkt konfrontation med Öst.

Jämte dessa ensidiga skildringar finns nu också något nytt. Sedan den arabiska våren sattes i blom läser vi om oss själva på utrikessidorna. Människor i Nordafrika och Mellanöstern är inte längre vår motsats, de är vi – rakt av. (Därför att vi är bäst.)

Vi tycks ha flyttat till Orienten, vi vill givetvis ha demokrati och frihet, jämlikhet, rättvisa och ibland också jämställdhet. Vi vill ha ett europeiskt Öst. De aktivister som kommer fram och får röst är nästan uteslutande dem som går bäst hem i väst. Visst kan man tycka att de röster vi nu hör är särskilt värda att lyftas fram, tidigare har de ignorerats. Visst kan man tycka att de aktivister vi bekantas med förtjänar ett extra stöd från omvärlden, de är ofta särskilt utsatta för hot och trakasserier. Det problematiska är när dessa berättelser uteslutande hörs. Och när dessa aktivister inte får gehör för mer än en liten del av det de säger.

Det tycks som att en annan form av Orientalismen tränger sig på. Den handlar om att alla vill vara väst. Mannen bakom A Gay Girl in Damascus gav oss en spegel att beundra oss i. Och det riktigt tråkiga är att han inte ifrågasätter Occidentens oförmåga att ta till sig det som väst ogärna identifierar sig med. Just därför att Amina är en älskling borde skaparen - i sin sista bloggpost och ursäkt - ha diskuterat att han behövt skapa henne för att engagera västerländska typer.

På en demonstration i Jemen i början av året sa en kvinna.

- Jag demonstrerar mot våldet som vi fredliga demonstranter utsätts för. Vi är människor, vi är muslimer!

En annan sa åt henne att inte berätta för mig att de är muslimer. Kvinnan måste ha missuppfattat sin vän. Eller så hade hon högre tankar om oss i väst.

- Vi är enkla människor, vi är fredliga, vi är muslimer, sa hon.

Då höjde vännen rösten.

- Säg inte så! Säg inte att vi är muslimer. De tycker inte om att höra det, sa hon.

Kvinnan ville inte backa men gjorde det till slut och jag lovade att inte skriva att de är muslimer. Jag vill tro att jag gjorde det ändå, men minns inte vilken avvägning jag slutligen gjorde. Oavsett så var det tydligt hur nödvändigt de upplevde att det var att anpassa berättelsen om sig och sin kamp i hopp om att den skulle tas emot på ett bra sätt av mig och i Europa.

Visst kämpar människor i Mellanöstern för förändring. Samtidigt vill väldigt många behålla mycket av det som redan finns här i form av religiösa praktiker, seder och traditioner.

En god rapportering borde visa också på kampen inom proteströrelsen, inte blott den som förs mot regimen. Då framträder aktivisternas olika agenda. Och striden kring hur det gamla ska samverka med det nya. Då framträder Orientens kritik av Occidenten. Tvärtemot hur upproren berättas i Väst vill ytterst få aktivister göra det som kolonialherrarna misslyckades med – att göra Öst till Väst.