Gång på gång blir jag tagen och förhörd, hotad och bortförd från demonstrationerna i Aden. Häromdagen tvingades jag in i en bil med tre poliser. De sa att jag är amerikan.

- Jag är inte amerikan, sa jag.

De trodde mig inte. De hade hört mig tala engelska med några demonstranter som ville försäkra sig att poliserna inte skulle förstå dem.

- Jag talar engelska men jag är inte amerikan, förklarade jag för poliserna.

Då sa den ene soldaten till den andre att jag är amerikan och journalist. Jag blev tillsagd att visa identifikationshandlingar.

- Jag är kvinna, jag har inga sådana dokument, sa jag.

I Jemen saknar de flesta kvinnor identifikationshandlingar. Det är framförallt män som arbetar och reser, alltså är det män som kan styrka vilka de är.

Den som väntar på att Wonder Woman ska komma och rädda henne väntar förgäves.

Jag tog min väska under armen, öppnade bildörren, sprang ut från bilen med poliserna. När jag kom till vägen intill hoppade jag in i första bästa fordon och sa.

- Fort härifrån, fort, fort!

Tänk om jag lyckas fly obehaget bara jag försöker, tänkte jag.

En och en halv meter senare stoppades bilen och poliserna kom och skrek på mig.

- Ursäkta, jag är utlänning, detta händer inte i mitt land och jag vet inte hur jag ska hantera situationen.

En skrek att jag ska göra som jag blir tillsagd. Det är hur jag ska hantera situationen.

- Jag förstår inte alla ord du använder. Du talar så snabbt. Jag förstår inte vad du säger, sa jag.

Han tuggade så mycket khat att kinden putade ut som att en tennisboll gömde sig där. Skrika kunde han ändå. Så han skrek åt mig att jag ska stanna i bilen. Fattar jag det? Fattar jag att jag ska stanna i bilen, skrek han.

Jag svor min oskuld. Jag har ingen identifikation därför att jag inte arbetar i Jemen. Jag är visst ingen journalist och visst inget annat suspekt. Och amerikan är jag inte. Jag kommer från Polen, ljög jag.

Killen vars bil jag satt i var charmig. Han sa att det kommer att ordna sig. Sen spelade han jemenitisk musik.

- Välkommen till Jemen, sa han.

En av demonstranterna kom fram och viskade åt mig att gömma minneskortet från kameran.

Mina händer darrade. Man är inte cool som Bond bara för att man bott i Jemen ett tag, men jag lyckades peta in minneskortet i bh:n. Det fanns ingen kvinna att visitera mig. Så där var det säkert.

Poliserna var upprörda att jag talat med demonstranterna. De var upprörda att jag fotograferat kvinnor med plakat där det stod att de vill ha frihet. De var upprörda att jag gjorde ett flyktförsök.

- Jag är inte bara kvinna, jag är utlänning också, vädjade jag till en av soldaterna.

Han sa ingenting.

Men jag sa att i vilket anständigt land som helst skulle en ensam kvinna aldrig tvingas sitta i en bil med främmande män. Särskilt inte om hon är gäst i deras land.

- Jag är gift, sa jag.

Och fällde en tår. Det var riktigt synd om mig, tyckte jag.

Jag var tyst. Och satt länge och tittade ut genom rutan. Solen gick ner.

Tankarna strosade genom oro. Får de reda på att jag skriver blir jag utvisad direkt, tänkte jag. Nej, får de reda på att jag skriver blir jag först fängslad och sen utvisad och sen portad från landet. Vore jag istället en man och från Jemen skulle jag kanske köras bort, dödas och försvinna. Eller så skulle jag anklagas för att vara al-Qaedaterrorist och straffas. Sen skulle regimen få en klapp på ryggen av den Saudiske kungen eller nån högt uppsatt typ från Pentagon. Och i tidningarna skulle folk läsa om det gamla vanliga militanta Extremistjemen.

Jag tänkte också på min katt.

Poliserna skrek, ringde samtal och jag såg min tid i Jemen passera i revy.

Sen sa den gapigaste av dem.

- Du kan gå nu.

På vägarna därifrån såg jag människor som marscherade och ropade i hundratal efter ett regimskifte. En av demonstranterna hade tidigare sagt.

- När vi kommer ner till torget blir vi sannolikt beskjutna av poliserna.

De marscherade ändå, till torget de kallar frihet.

Tips till Voltaires läsare

Ställ frågor på twitter om vetenskap till Waldemar Ingdahl, det gjorde jag och fick svar!