Glädjen är stor i Sanaa idag

Ballonger, glädjerop, bön, sång och dans. I Sanaa firar folket att Ali Abdallah Saleh har lämnat Jemen. Under den arabiska våren har demonstraneter i Nordafrika och Mellanöstern ropat att folket vill störta regimen. Idag i Sanaa hörs en annan paroll över staden, då människor ropar i tusen och åter tusental.

- Folket har störtat regimen!

Revolutionen har vunnit, säger de och avfärdar idén att Saleh återvänder och fortsätter regera. Vissa vill ha tillbaka honom men inte som president. Han ska i sådant fall återvända till Jemen och ställas inför rätta, säger de.

Vissa demonstranter säger att Saleh egentligen inte är skadad, han låtsas bara. Han insåg att han var passé men ville inte lämna besegrad med svansen mellan benen. För att bevara sin heder ställde han till med detta jippo, resonerar de.

Oavsett hur det förhåller sig med saken så är Saleh i Saudiarabien, och festen i Sanaa.

Väldigt många har något att berätta.

Adel Al-Surabi och jag har pratat många gånger. Han var en av de 50 ungdomar och studenter som reste tält utanför universitet i februari i år och ockuperade området. Fler anslöt sig och deras protest växte ut i staden. Han är en av ledarna för ungdomsrörelsen som blev till under våren.

För två veckor sedan var Adel Al-Surabi mycket bekymrad och nästintill uppgiven över läget i Jemen. Till ljudet av skottlossningen omkring berättade han att ungdomar och studenter stod maktlösa inför det våld som höll på att eskalera. Regimens styrkor och män ur landets mäktigaste stam krigade i huvudstaden. Vad kunde ungdomarna göra, undrade jag.

- Ingenting, svarade han.

Men han och de andra fortsatte protesten fredligt. Dag som natt.

Adel Al-Surabi

Idag säger Adel Al-Surabi följande.

- Idag är ingen dag för att uttrycka åsikter. Idag är en dag för att fira. Idag är ingen dag för dig att skriva ner några ord, idag är bara en dag för att ta bilder. Enbart bilder kan berätta om vår lycka, den lycka vi alla känner. Du borde ha tagit med dig en större kamera.
- Men den här kameran är rätt stor ju, svarar jag.
- Den räcker inte, du hade behövt en ännu större för att fånga allt detta, helst en filmkamera.
- Om Saleh kommer tillbaka och säger ”här är jag och nu är jag president lite till”...
- Saleh lämnade Jemen och det enda sätt på vilket han kan återvända är som brottsling i en domstol. Rättvisan behöver ännu skipas och detta återstår. Saleh är en mördare och som sådan kommer han att dömmas, efter allt han gjort mot oss i 33 år. Men just nu firar vi att vi har segrat. Vi firar att nu blir det demokrati och jämlikhet i Jemen.
- Vem kommer vara jämlik med vem?
- Alla kommer att vara jämlika med varandra. Precis alla.
- Kommer kvinnor också att vara jämlika med män?
- Ja. Islam ger kvinnor rättigheter och i det nya samhället kommer kvinnorna att få dem. Kvinnor har rätt att göra precis vad de vill.

Adel Al-Surabi avbryts av en annan man. Jag försöker ignorera avbrytaren men det är svårt. Han tränger sig in i samtalet och säger att det stämmer det som Adel Al-Surabi säger, men han har invändningar.

- Kvinnor har rättigheter enligt islam, ja, men etik handlar inte bara om religion. Det handlar också om kultur. I det nya Jemen kommer kvinnor att få de rättigheter som inte strider mot våra seder, säger han.

Innan jag hinner fråga vilka rättigheter som finns kvar då har alldeles för många gett sig in i samtalet.

Adel Al-Surabi säger att kvinnors rättigheter inte kommer att tas ifrån dem längre. Men arbetet med att bygga ett nytt samhälle kommer att ta tid och vara svårt.

- Människor måste lära sig att tänka om, säger han.

Layla al-Ragag är inne på samma linje som Adel Al-Surabi. Hon säger att nya idéer behövs för att skapa verklig förändring.

Layla al-Ragag

Såhär såg vårt samtal ut.

- Hur känns det att stå här på demonstrationen idag?
- Idag är jag mycket lycklig. Det vi kämpat för har äntligen hänt. Saleh har lämnat landet! Idag är den bästa dagen någonsin för Jemen. Dagen är större än nationaldagen, segern överträffar alla revolutioner vi tidigare haft därför att vi nu kommer att skapa verklig demokrati i vårt land.
- Kommer alltså demokratin till Jemen nu?
- Ja, idag är början på förändringen, idag börjar något fint. Men det kommer att ta tid att åstadkomma demokrati och rättvisa. Det kommer ta tid att ta itu med landets problem. Vi har bestulits på allt, 33 år har tagits ifrån oss, men nu kan vi fira att det gamla tack och lov är över. Självklart fortsätter kampen med att bygga upp landet. Men, just nu vill vi bara vara glada och se fram mot framtiden.
- Vad ser du fram mot?
- Jag ser fram mot det nya Jemen och den nya kulturen, de nya drömmarna och mitt nya liv.
- Hur vill du att kulturen i det nya Jemen ska vara?
- Jag vill att Jemen ska vara demokratiskt, att alla ska ha rättigheter, också kvinnor. Jag vill att människor ska vara jämlika och att landet ska vara bra för hela folket, inte bara för vissa. Vi behöver nya tankar för att bygga ett nytt samhälle. Därför behövs utbildning. Jag vill att framtidens människor ser på Jemen och ser att vi är utbildade och kan mycket.
- Ska jag hälsa något till mina kompisar i Sverige?
- Saleh skapade det som varit i Jemen. Nu formar folket framtiden! Säg det! Och att vi aldrig har varit såhär glada.

En efter annan säger de likadant.

- Saleh är dåtid, vi är framtid!

Och gladare har de aldrig varit förr, upprepar de. Ingen vill förhålla sig till risken att de väpnade striderna fortsätter i huvudstaden eller att våldet de facto fortsätter i andra delar av landet. Regimen kanske trots allt finner ett sätt att behålla makten, men de enda oroliga i Sanaa idag är de som ännu stödjer Saleh.

- Nu kommer det riktiga inbördeskriget, säger en av Salehs supportrar när jag berättar att jag ska kolla läget på demonstrationen.

Demonstranterna radar upp sig framför mig och ber mig fotografera dem. De vill att världen ska veta att de störtat sin korrupta regim och nu kommer de att demokratisera Jemen.

- Vad tycker ni om oss nu, säger en man som skiljer sig från mängden i sin kostym.
- Vi tycker ni är modiga, kloka och jättebra, säger jag.
- Tror ni fortfarande att vi är terrorister i Jemen, frågar han.

Och jag kan inte annat än säga sanningen.

- Nej, ni har lärt oss att veta bättre.

Alla jemeniter är poeter. De säger det själva och jag har aldrig träffat en jemenit som inte diktar. På väg därifrån ger en ung man, Ismail Mo’d Shmakh, mig en dikt han skrivit själv. Den handlar om Saleh och får avsluta dagens text.

Ismail Mo’d Shmakh

Han ville skrämma oss,
han avskärmade oss,
han skrämde oss med sin politik.

Han försökte skrämma oss med houthirebeller,
med separatister i södern,
han försökte skrämma oss med inbördeskrig.

Men idag visar vi världen
hur vi samlas här i enighet,
i styrka och fred,
och med alla våra förmågor.