Vid en checkpoint i Sanaa, idag

Ali Abdullah Saleh är död eller skadad och oavsett är han mycket tyst. Hans ministrar likaså. Oppositionens TV-kanal Shuheil var först med att meddela att presidenten dödats tillsammans med några ministrar. Andra nyhetskanaler gav andra uppgifter, han var skadad i benet eller visst inte skadad.

Vänner som befann sig i en annan del av stan då moskén, där Saleh och hans män bad, attackerades kunde inte återvända till gamla stan. Gatorna stängdes av, intogs av militär och andra beväpnade män. I södra Sanaa bröt skottlossning ut eftersom människor passar på att göra upp över landdispyter, nu kan man ta tillfället i akt och skjuta en annan, nu när skotten går obemärkta förbi alla som inte direkt påverkas.

En väpnad kamp har eskalerat sedan 13 dagar, igår eftermiddag bröt kaos ut i Sanaa. Samtidigt reciterades Koranen från minareter runtom stan, som för att bekräfta att det är kris, att folk är allt annat än lugna, att något ytterligare kan vara på väg att ske – något som om möjligt ska hindras.

Dator, mobil och ett ombyte. Det är inte första gången jag packar det nödvändiga och lämnar huset i gamla stan. Rörelserna är stressade och upprivna. Jag tappar balansen och slår mig. Satan vad ont det gör att ramla ner för en stentrappa, att resa sig fast man vill ligga kvar och gråta ut ett litet tag – i både smärta och sorg. De tunga explosionerna kommer allt oftare, ”det är brottom nu, aj, aj, aj” sjöng jag och så hittade jag ett förvrängt sätt att röra mig som var uthärdligt.

Den egna kreativiteten är en människas räddare i nöden.

När jemeniter ser en utlänning på väg hemifrån med en väska blir de oroliga. De tycks tro att det är särskilt allvarligt då, och frågar vad som kommer hända med det Jemen de är fast i.

- Welcome to Yemen, I love you!

Jag har hört det från första dagen i Sanaa. Och jag hör det i demonstrationstågen, på marknaden och när det ryker från kvarteret intill.

Polis stannar mig och kollar igenom min väska, de förhör mig om vad jag gör ute.

- Jag letar efter en buss eller en bil, säger jag.

Jag får inte fortsätta mitt sökande. Jag vänder om och hittar en annan väg förbi uniformerna.

Väntan.

Man måste vänta tills skottlossningen lugnar ner sig. Först då rör man sig vidare. Kotan värker och jag ser redan skadad ut. Det är inte roligt, inte spännande, inte något annat än jävligt tärande.

Jag hittar en bil och åker på samma gator som vanligen har sådan trafik att en promenad går fortare. Nu hindras vi istället av soldater som stannar oss och lyser med ficklampa i ansiktet. Jag vet inte hur många kontroller vi passerar men fyra, fem handlar det nog om.

En europeisk medborgare finner skydd på en av de europeiska ambassaderna. Jag spenderar natten på spanska ambassaden. Vi hör svischande ljud ovanför, explosioner och diskuterar läget. Vissa tackar Ja till evakuering från Jemen. I skrivande stund lämnar de landet.

Jag är kvar och ska söka skydd i södra delen av landet. Rapporteringen fortsätter inom kort från Aden.

Förresten, undrar någon vad jag tror om Salehs hälsa säger jag att han nog är allvarligt skadad, möjligen död. Igår kväll släcktes hela stan ner, inklusive den stora moskén och flygplatsen, som annars alltid förblivit upplysta. I mörkret lämnade sannolikt Saleh landet, tillsammans med de andra sårade, för att få sjukvård i Saudiarabien. En fråga som är på sin plats är varför Saleh skulle klara sig lindrigt undan när alla andra skadades allvarligt eller dog. Men, detta är bara spekulationer i väntan på svar.