- Gå hem, kriget har börjat, säger en man på stan.

Han säger det också på engelska som för att försäkra sig att jag verkligen ska uppfatta honom. Sedan stannar han en av de få bilarna på gatan och tar en taxi därifrån.

Jag följer hans exempel. Chaufförens läppar är gröna, han tuggar khat. Vi avklarar artigheterna, tackar Gud för välmåendet och sedan frågar jag om han är rädd att det ska bli inbördeskrig. Det är han inte.

- Det enda jag är rädd för är Gud, säger han.

Han kör bara i vissa områden av stan och är väl insatt i var striderna utspelar sig. Men rädd är han inte.

- Hur känner du inför det som sker, frågar jag.
- Jag är ledsen, svarar han.
- Är du mycket ledsen eller lite ledsen, frågar jag (ibland räcker ordförrådet bara till dumma frågor).
- Jag är mycket ledsen, säger han.

Sen förklarar han att han är mycket ledsen därför att hela folket berörs av det som sker. De har kämpat för en förändring, men nu blir det kanske krig istället för demokrati.

Hemma både låste och reglade jag ordentligt. Sedan lyssnade jag på Bonnie Tyler.