Det är elavbrott mest hela tiden. Egentligen går det inte att tala om några avbrott, snarare instick för de få timmar om dygnet lampan kan tändas och internet slås på. Jag gör allt jag kan för att hålla igång bloggen, jag skriver men sen kan det dröja en halv eller hel dag, ibland två eller tre, innan jag får upp texten på sajten. Ibland tar jag datorn i en kasse och bär den en timma bort till hotellet med generator och en uppkoppling som fungerar sporadiskt, kanske får jag iväg raderna. Ibland sitter jag hemma och väntar medan jag lyssnar på en ljudbok som behandlar Guds existens tills batterierna i datorn tar slut. För det mesta går jag ut och talar med folk.

En man kom just fram till mig på gatan utanför mitt hus och gav mig ammunition. Han hade hittat den en bit bort.

- Detta är bara början, sa han.

Det är tredje dagen vi hör skottlossningen så nära inpå. Vissa skott avlöser varandra snabbt. Andra är mer som en duns med eko. Dessa kommer mer sällan.

Som brukligt anslöt sig många till vårt samtal. De sa att jag ska vända om och gå hem. Skotten hörs mest hela tiden och idag varnar de för strider i Gamla stan.  Gatorna är tomma.

- Bara början, undrade jag.

En man tog skotten från honom och fingrade på dem. Jag har alltid kännt en stark avsky för vapen. När män tar fram dem finns det inget att kontra med. Jag reagerar på vapen som på vidriga insekter med för många ben.

- Ska du ha dem, frågar en av dem.

De vet inte att jag saknar vapen. De finns i så gott som alla hem. Jag har sagt det förr, men det finns fler kalasnikovs här än datorer – Jemen är ett av världens mest vapentäta länder. Visst har också jag kunnat köpa en pistol eller nåt litet att skjuta med i självförsvar och nödfall. Förvisso har de stigit i pris sedan revolten drog igång några månader sedan. Men nog hade jag kunnat prioritera annorlunda och haft ett litet och lätthanterligt här, istället för gardiner, italienska lasagneplattor och köksredskap. Men jag vill inte, jag vågar inte.

- Jag har ammunition så det räcker, sa jag.

Sen erbjöd jag männen att behålla det de hittat, medan jag traskade vidare.

En man stoppade mig längs vägen.

- Gå inte längre, tyckte han.

Han sa att klanledare och regeringsstyrkor slåss på samma gata men längre fram. Han sa att skotten vi hör är nära. Han sa också att detta bara är början.