Det är en dyster dag i Jemen. Det regnar. Gatan runt gamla stan har
fyllts av vatten som barn leker i. Några kvarter bort skjuter regimens
trupper och Hashedstammens ledare al-Ahmars män på varandra.
Sedan i mars har det funnits två arméer i Jemen. Då gick Mohsen, en
av de högst uppsatta generalerna, över på de regimkritiska
demonstranternas sida, med sig tog han sina soldater och stammen Hashid
hakade på. Saleh tillhör samma stam, den är en av Jemens mäktigaste.
Trots splittringen av armen och Hashid har det varit fred i Jemen. De
båda sidorna bestämde sig för att inte kriga mot varandra. Istället
skulle man söka nå en fredlig lösning.
Det har varit diverse förhandlingar sedan massprotesterna i Jemen
drog igång. Regim och opposition har inte kunnat enas om något. Och de
gånger de enats har förhandlingarna ändå inte lett någon vart. Saleh har
inte velat underteckna några avtal.
Sedan revoltens början befarade jag att detta kan bli utdraget. Någon
dundersnabb revolution som den tunisiska och egyptiska var det helt
enkelt inte tal om i Jemen. Nordafrika har ett levande civilsamhälle,
där har man andra förutsättningar för förändring. Det som händer i Jemen
är något annat, även om oppositionen lånar retorik och symboler från
Nordafrika. Exakt vad som sker här är ännu svårt att säga, men desto mer
jag sett av revolten desto mindre villig har jag varit att benämna den
som en revolution. Ofta har idéerna varit desamma hos såväl
demonstranter mot som för Saleh. Mycket få tycks villiga att göra
genomgripande förändringar i det jemenitiska samhället. Ropen på frihet
och demokrati följs av en vilja att exempelvis behålla dödstraffet för
äktenskapsbrott och den lagstiftning som diskriminerar kvinnor – därför
att den är från Gud. Men kampen har fortsatt och vissa demonstranter har
med tiden börjat jobba för att revolutionera den egna proteströrelsen.
Inom den vill de skapa ett nytt samhälle där kvinnor och män marscherar
tillsammans, inte var för sig, där vill de skapa en ny kultur där
segregeringen mellan män och kvinnor, bybor och stadsbor, rika och
fattiga - utmanas och löses upp. De vill föra ut de idéer som gror i
proteströrelsen, i det större samhället. Tid, de behöver tid, har de
sagt och hoppats att ’revolutionen’ är långsam.
Förhandlingarna har stupat. Revolten har blivit utdragen. Nu, sedan i
eftermiddags, sker det många befarat. Salehs och al-Ahmars män har
inlett en våldsam kamp mot varandra, oppositionen anklagar regimen för
att ha störtat stamledarens hem i Sanaa. Vissa här i Jemen talar redan
idag om början på ett nytt inbördeskrig. Det tycks mig för tidigt.
Men en sak är säker. Demonstranterna, på båda sidor, är beväpnade.
Tidigare lämnade de vapnen hemma eller i bilen, i tältet och så vidare.
Nu säger de att de behöver bära dem med sig för att skydda sig. Den
revolution som började fredligt kan nu gå över i något annat.
Stammännen har alltså har tagit till sina vapen. Gör Mohsens soldater
det så är kriget här. Hur det blir kan komma att avgöras när som helst.
Såhär upplever en aktivist situationen i Jemen idag