På festen igår fick jag beröm.

- Du var på 60-metersgatan nyligen, inte sant, sa en man jag träffar då och då.

På den gatan möts de regimkritiska demonstranterna varje fredag.

- Ja, jag var där och snackade med några, sa jag.
- Tack för ditt stöd, sa han.

Och jag kände att jag inte förtjänade hans tack. Jag var där och kollade läget, snackade med folk och tog några bilder. Jag var inte där och demonstrerade.

- Jag gillar dig, sa mannen.

Och sen sa han följande.

- För du är inte som de andra. De andra de går också till 70-gatan. Men inte du!

På 70-gatan träffas Salehs supportrar varje fredag.

- Jag är utanför universitetet, på 60-metersgatan, 70-gatan och lite varstans, sa jag.

Han blev arg på mig. Det sa han. Att nu blev han arg och besviken. Hans kompis hörde. Kompisen blev också arg på mig. De hade funderat på att gå till Salehs manifestation och kolla hur många de är där och avslöja att Saleh har färre med sig än emot sig. Men de gjorde inte det. De ångrade sig på väg dit.

- Varför ångrade vi oss, undrade mannen.

Jag var tyst.

- Fråga mig varför jag inte gick, sa han.

Och jag frågade.

- Därför att då skulle Saleh räkna in mig bland sina och säga sig ha en till på sin sida, svarade han.

En kvinna hörde oss. Och la sig i.

- Låt oss vara uppriktiga här. Saleh har supportrar och oppositionen har det också. Vi är jemeniter och vi har rätt att tycka olika, sa hon.

Männen sa inget som kommentar på det. De sa att jag ska förklara varför jag också talar med Salehs supportrar. Då motarbetar jag ju indirekt deras kamp. Jag får supportrarna att känna sig viktiga och Saleh tror jag stödjer honom. Därtill ger jag en bild till omvärlden som är skev. Omvärlden vet ju inte hur dumma och obildade supportrarna är. Omvärlden vet inte att deras åsikt är fel.

När jag sa att jag är från Europa skrattade de. De tycker kanske att det syns på lång väg. När jag sa att jag är en europé i Jemen skrattade de också. Vad annars kan jag vara? Och jag ville säga ”just det, där ser ni”, men ville inte att samtalet skulle handla bara om mig.

- Jag inte kan säga hur Jemen ska organiseras, sa jag.
- Varför då?
- Därför att Jemen är ert land, ni ska bestämma det. Jag kan skriva om det som händer. Men kampen är er och ni måste göra jobbet själva, sa jag.

Kvinnan sa att hon förstår. Hon sa att jemeniterna ska bestämma, utlänningar ska inte lägga sig i. Männen sa att de höll med men just nu ska utlänningar lägga sig i och vara solidariska.

- När jag går till supportrarna blir de arga när de hör att jag också talar med de regimkritiska demonstranterna. De känner sig svikna, kanske lurade, sa jag.

Då sa kvinnan att ingen demonstrant förstår innebörden av demokrati om den inte också ger andra rätt att demonstrera emot dem. Hon sa att frihet är att alla får säga vad de tycker.

När hon sagt det gick jag därifrån. Det fanns så många fler aktivister att tala med.

En av männen kom efter.

- Jag förstår att du som europé vill hålla en låg profil i Mellanöstern, sa han.

Han spände ögonen i mig. Och sa.

- Men jag måste få veta, om du måste välja sida, vilken sida väljer du, sa han.

Och jag svarade att jag höll med kvinnan och att det största hindret för en verklig förändring i Jemen är att ytterst få är beredda att tillåta oliktänkande. Så länge som ingen sida erkänner den andras rätt att tycka annorlunda kommer demokratin inte att nå Jemen på riktigt. Jag sa att demokrati inte betyder att alla vänder sig mot Saleh och tycker just som oppositionen. Demokrati är något mycket mer obehagligt. Det innebär att sånt man ogillar får finnas i det egna samhället. Det betyder att det finns demonstrationer och motdemonstrationer och att alla ska få säga sitt. Jag sa att jag väljer den sida som rymmer hela landets demonstranter och supportrar och ger röst åt samtliga.

Han kom inte efter mig när jag gick. Han kanske tyckte det var lika bra att jag inte lägger mig i Jemens affärer. Vad fattar en europé om demokrati i Jemen?