Demonstranterna på bilden följer nyheterna, natten till söndag, Sanaa

Saleh och oppositionen har båda accepterat en överenskommelse i vilken Saleh avgår inom trettio dagar. Saleh ska lämna makten till sin ställföreträdare, i utbyte mot immunitet för sig och de närmaste. En splittrad opposition har sagt Ja till avtalet, "i princip". Ännu har inget undertecknats.

I skuggan av de politiska förhandlingarna pågår protester dygnet runt i olika delar av Jemen. Jag åker till demonstrationen i Sanaa för att höra hur de tar emot nyheten om överenskommelsen. Jag möts inte av fest och glada rop.

Några män bygger en stomme för ett nytt tält. Andra rullar vit målarfärg över asfalten, strecken bildar rader inför fredagsbönen. Män följer nyheterna på projektorer och tv-apparater. Många tuggar khat och pratar med varandra. Efter revolutionen, hör jag en man säga. Sedan ropar en annan efter ett arabiskt fosterland där islam ska styra. Han tar min uppmärksamhet. Liksom de som skrattar åt honom. Enstaka kvinnor promenerar förbi på väg från området.

Protesterna kommer att fortsätta länge till, säger de jag talar med. Prat om Salehs avgång ger de inte mycket för. Salaf Sharafi är 23 år. Han säger att han ser ut som 32. Det anklagar han presidenten för. Att han åldrats beror på att situationen i Jemen är så tärande. Sharafi är ung och utbildad men jobbar som trädgårdsmästare. Därför att jobben enbart går till dem som är med i GPC (General People’s Congress, presidentens parti), säger han. Han var medlem där men gick över till ett oppositionsparti, och sedan till ett annat. Därefter lämnade han partipolitiken. Alla är korrupta, menar han. Nu demonstrerar Sharafi som individ. Ja, han använder just det ordet. Jag ber honom att förklara hur han ser på läget.

- Vi unga godtar inte överenskommelsen. Beslutet är vårt att ta, inte oppositionens. Detta är en ungdomsrevolution, alltså är det vi unga som bestämmer över vilka avtal vi går med på och inte. Och vi vill inte att Saleh bara ska lämna. Vi vill att han ska ställas inför rätta. Han har dödat oskyldiga, ibland också barn. Vi vill visa det internationella samfundet att vi som demonstrerar här inte är vildar och terrorister. Vi är människor och vi tror på rättsskipning med domare. Därför kommer vi att stanna här och fortsätta revolutionen tills Saleh åtalas för vad han gjort, säger Sharafi.

Sharafi har många med sig. En efter en berättar de att överenskommelsen inte betyder något för dem. Detta är deras revolution. De revolterar tills de fått som de vill. Och oppositionen kan inte stoppa dem.

Vissa resonerar att Gulfstaterna, som skött förhandlingarna, pressat oppositionen till att acceptera. Oppositionen kan inte underteckna avtalet. Oppositionen vet att det saknar stöd bland demonstranterna som skulle vända sig emot den.

Sedan protesternas början har det funnits stora splittringar mellan, och inom, de olika oppositionspartierna. Men spänningen har också varit mellan å ena sidan oppositionspartierna och å andra sidan demonstranter utan anknytning. Demonstranterna har varit mycket ovilliga att prata om de interna spänningarna. De har sagt att de står enade. Inte ens då Ali Mohsen, en av Salehs högst uppsatta generaler, anslöt sig till dem, var de villiga att diskutera de inbördes konflikterna. Han som krigat flera år i norra Jemen, mot vissa av dem. Enighet, var ett mantra.

Men inte längre.

Ikväll, för första gången, säger alla demonstranter jag talar med att det finns en konflikt mellan dem och oppositionen. Demonstranter som är medlemmar i oppositionspartierna säger att de ska bränna sina medlemsbevis om oppositionen undertecknar avtalet. De kommer fortsätta demonstrera.

Abdel al-Surabi är 29 år och student. Han har gjort ett studieuppehåll och sparar den sista ingenjörsterminen till efter revolutionen, säger han.

- Vi unga vänder oss emot att oppositionen accepterar överenskommelsen. Vi räknar med att JMP (Joint Meeting Parties, oppositionspartiernas koalitionsgrupp) kommer att göra ytterligare misstag. Då ska det komma fram att detta är en ungdomsrevolution. Oppositionen har ingen kontroll över protesterna här. De kan inte beordra oss att gå härifrån. Om de undertecknar avtalet och säger åt sina medlemmar att lämna demonstrationerna, då kommer i alla fall 70% av oss att bli kvar här. Vi kan inte gå med på överenskommelsen de accepterar, vi kan inte gå med på att Saleh lämnar över makten till en av sina egna eller att Saleh ska komma undan efter allt han gjort. Det kommer att bli bråk mellan oppositionen och oss unga, därför att vi inte är representerade i några förhandlingar. Men vi unga kommer slutligen att segra, säger al-Surabi.

När protesterna begav sig i januari och början av februari var de initierade av det största oppositionspartiet al-Islah. Många unga berättade då att de inte ville demonstrera därför att de motsätter sig partiets islamistiska politik. I februari reste studenter tält utanför universitetet och sedan dess har de unga en given plats i protesterna. Men att oppositionen skulle stå för 30 % av de regimkritiska demonstranterna är bara en lös spekulation. I nuläget finns ingen som vet hur många som skulle fortsätta protesten även ifall avtalet skulle undertecknas och verkställas.

Om avtalet går igenom och Saleh lämnar makten kommer demonstranterna kräva att han ställs inför rätta. De ska fortsätta med samma slagord och ramsor, säger de. Men då kommer de rikta dem mot Salehs ställföreträdare.

- Kan ni tänka er att kompromissa, frågar jag.
- Nej, ungdomsrörelsen kompromissar inte. Vi ska störta regimen och ställa Saleh inför rätta. Först efter det kan vi kompromissa, svarar al-Surabi.

Oppositionen kan nu behöva förhandla med en inte kompromissvillig ungdomsrörelse. Att underteckna avtalet utan deras godkännande skulle bland demonstranterna uppfattas som ren provokation. När jag ber de unga berätta om farhågorna pekar några ut risken för våld. De menar att tålamodet kan brista och kanske kommer vissa av dem att beväpna sig. Det skrämmer dem. Och det torde även skrämma oppositionen.