Min första skolfröken hette Ulla. Hon hade rött hår, precis som jag, och hon var sträng. Det sa vikarien när Ulla var sjuk, fröken är sträng, sa hon. Trots det gillade jag fröken Ulla bättre än vikarien. Medan vikarien bara lärde oss att läsa och räkna sa Ulla saker som var mycket viktiga.
I sagans värld kan allting hända och allting händer också där.
Det är viktigt att veta det. Det förklarar ju varför sagans värld överträffar den faktiska vi lever i. Det förklarar att man plockar upp en roman när man kommit hem och ännu ser våldet från protesterna. Det förklarar varför man inte förbannar strömavbrottet och nyheterna man går miste om, och varför man istället tänder alla sina lyktor och läser i mörkret.
Andrum. En människa behöver dra sig tillbaka efter rädsla och arbete. Och Jemen har varit lika ansträngande som intressant det senaste kvartalet. I en bok av Petra Östergren har jag funnit ett Sverige att vila i. Jag har läst om skog, sex, storstad och mandelpotatisar och drömt mig tillbaka hem.
Sagor har något de vill säga en. Berättelsen om Esmara säger följande. Tro inte på att livet faller på plats. Vänta inte på att någon ska komma och rädda dig. Ta dig själv på större allvar än så. Snöra på dig kängorna och klampa dit du vill. Om du är tio år eller hundra, lev för den egen förbannade skull.
Esmara är uppvuxen i Tornedalen och flyttar till huvudstaden för att läsa på Handels. I Stockholm förvaltar hon även släktens fastighet på Dalagatan. Esmara är en anarkist som vill tjäna pengar så hon ser till att de egna fastighetsaffärerna tar fart, med stort mod och bravur. En ung företagare som dessutom är superqueer och slår sig fram på gubbmarknaden, Esmara är på sätt och vis en feministisk våtdröm. Men jag hör ingen säga det. Kanske tycker systrarna i Sverige att det är något fult med kvinnor som vill tjäna pengar. Kanske är Esmara inte behaglig nog, dessutom skänker hon inte vinsten hon gör på affärerna till första bästa kvinnojour. Istället finner hon ett sätt att låta kvinnan som byter sex mot pengar bli kvar i huset. Kontroversiellt.
På den tiden då Ulla ännu var min skolfröken var mitt favoritprogram Trasdockorna. Det var en tecknad följetång om dockor som inte passar in. ”Lite trasiga och knasiga är vårt trasdocksgäng… om man är av en annan sort, varför ska man kastas bort?” Karaktärerna i Berättelsen om Esmara har det gemensamt med trasdockorna att de har kastas bort när de flesta berättelser skapats. Okej, okej, visst har det funnits en bög eller två med ibland. Men oftast har en knas valts ut, som för att bekräfta hur oknas alla andra är. I Petras saga finns så många sympatiska knasar med att man gärna flyttar in i boken. Särskilt om man läser från en plats där så gott som all avvikelse straffas mycket hårt. Och alltså är svår att hitta till.
Jag hörde någon säga att det går för lätt för Esmara, att allt hon företar sig lyckas hon med. Denna någon fattar ju ingenting, tänkte jag. Att va stött av livet tillhör väl allmänbildningenen numer och då vet man ju hur en instängd sorg fungerar. Då är inte världen lika öppen för en. Då går det antingen för piss eller för bra för en. Det gäller för Esmara men också för alla duktiga tjejer som överpresterar i skolan och på jobbet. Flytet de har kommer av att de hittat en kraftkälla. Människan letar upp den för att kunna ta sig an livets djävulskhet. Det är en kraft som gör henne driftig, rastlös och oförmögen att misslyckas. Den får henne att kämpa i rasande fart framåt, i tron att det hon lämnar efter sig hamnar längre ifrån henne tills det till slut försvinner. Och kraften bär henne. Tills den dag kommer då källan är tom. Då måste Esmara möta det som skedde i barndomshemmet i Tornedalen den där natten då hennes mamma blev mördad.
Berättelsen om Esmara är en trilogi. Jag blir kvar i Jemen ett bra tag och längtar efter att läsa nästa del, också härifrån. Jag tror den blir mörkare.
Kulturbutiken