Grovt sett kan enbart hälften av Jemens befolkning läsa och skriva, siffran är drygt 70% för männen och drygt 30% för kvinnorna. Det finns för få skolor, för få skolböcker och det finns färre datorer än det finns kalasjnikovs i Jemen.

Så. De sociala medierna kan inte spela en avgörande roll i protesterna här, såsom de påstås ha gjort i Egypten.

Demonstranter har sagt att rikemansungarna sitter hemma och gör revolution på facebook, medan folket störtar regimen.

Demonstranter har sagt att de inte kan läsa och att de inte kan skriva. Är det dags för en marsch begränsas de alltså inte av textmeddelandets fyrahundrafemtionio tecken, de slår numret, ringer och säger Kom.

Demonstranter berättar om det senaste för varandra, det sprids från en till en annan. Utan hashtag [#] och vägen via twitter.

<p>Revolutionen kommer inte i html. Revolutionen bäddas inte in i en blogg med taggarna revolution, revolutionär och revolt.</p>

Nyheterna når dem inte via internet, nyheterna kommer inte från tidningarna. Vissa händelser skildras i TV, men revolutionen sker inte där. Diskussionen tas inte i en direktsänd paneldebatt framför stormig publik, den tas öga mot öga, inte på ett debattforum online.

Revolutionen TV-sänds inte.

Revolutionen sänds inte i fyra delar utan reklamavbrott.
Revolutionen går inte i repris, syster.
Revolutionen är inte bättre med kola.
Revolutionen bekämpar inte bakterier som orsakar dålig andedräkt.
Revolutionen är live.

Och.
Med detta avklarat vill jag i följande inlägg presentera några av Jemens få bloggare och twittrare.