Demonstranter med lindriga skador återhämtar sig utanför kliniken vid Sanaa universitet, tisdagen den 5 april
Ibland måste intrycken lägga sig innan orden hittar fram. Andra gånger måste orden ut för att intrycken ska lägga sig. Jag vet inte vilket som gäller för det jag nu ska berätta. Men dagens text handlar om våld och död, om att vara mitt i det. Och inte förmå att se.
...
Det har varit våldsamma dagar i Jemen. I söndags använde jemenitisk polis tårgas mot Taizs regimkritiska demonstranter. De marscherade mot guvernören då säkerhetsstyrkor sökte skingra dem. Polisen öppnade eld och skottskadade ett tiotal. En dog.
Dagen därpå trappades våldet i Taiz upp.
Under måndagen sköts 16 demonstranter ihjäl. Runt 30 skottskadades. Och ytterligare flera hundra skadades av tårgas. Demonstranterna hade sökt närma sig presidentpalatset.
I solidaritet med demonstranterna i Taiz bröt nya demonstrationer ut i Hudaida och Mukalla. Det har också rapporterats om våld mot demonstranter i Hudaida.
Nyheten om våldet i Taiz och Hudaida nådde Sanaa omedelbart.
I måndags kväll lämnade Sanaas demonstranter universitetsområdet, där de demonstrerar dygnet runt sedan februari i år. De tog protesten runt huvudstadens gator. I tiotusentals krävde de ett svar på – och omedelbart stopp för – våldet mot demonstranterna i Taiz och Hudeida.
I tisdags fortsatte spontana marscher från universitetet, ut på gatorna omkring. Det var då som ytterligare våld bröt ut i Sanaa.
Demonstranter uppger att de attackerades då de lämnade universitetsområdet. Berättelsen går isär. Vissa säger att de inte vet vem som anfallit dem. Andra utpekar säkerhetsstyrkor och ytterligare några menar att det var pro–Salehsupportrar som attackerat. De säger att de demonstrerade fredligt då de plötsligt överfölls. De uppger att de blev slagna med batonger och påkar samt att de blev överkörda med bil. Männen som överföll var beväpnade, säger de, men de sköt inte.
Senare rapporterade inhemsk media säkerhetsstyrkornas version. De berättar att det utbrutit skottlossning mellan soldater som anslutit sig till de regimkritiska demonstranterna och pro-Salehstammar. Konfrontationen hade skett intill demonstrationen.
Män kom i ambulanser till kliniken vid demonstrationen. Sjutton skadade. Och en som dog.
Jag var där och hade pratat med ett gäng om det upptrappade våldet i landet. Och vad de kommer att göra nu. Plötsligt sa en man.
– Du ska till kliniken.
Där möttes jag av ambulanser. Bårar rullades fram. Män och kvinnor i sjukhuskläder tog hand om skadade. Vissa var läkare och sjuksköterskor. Andra var volontärer. Dropp och injektioner gavs till de lindrigt skadade som radades upp utanför kliniken. Hjärtmassage gavs till demonstranter som hade smärtor från slag, men som var vakna och kunde prata.
Jag knuffades in i ett rum där en man låg och dog. Om han inte redan var död. Jag vet inte.
Jag har aldrig sett så mycket blod. När det är blod eller våld på TV håller jag för ögonen och stänger av ljudet – som vem som helst.
En läkare lyfte mannens huvud.
– Titta, sa han.
Det var ett hål där. Inte rakt igenom. Mer som att en bit av skallen brutits av.
Blod rann från britsen ner på stengolvet. Läkaren tyckte att jag skulle komma och fotografera hålet i huvudet. Läkaren talade om skadan. Läkaren böjde huvudet, pekade och förklarade.
Jag hörde inte. Hörseln försvann och jag såg mörka fläckar framför mig. Jag hittade båren intill.
Sen gick jag ut och andades. På vägen såg jag flera människor sy ihop skadorna på en annan mans fot. Det var inte lika mycket blod där. Mannen såg inte ledsen ut. Han log mot mig. Och gjorde fredstecknet.
Utanför kom män fram och visade sina skador. Både gamla och nya.
– Ta kort, sa de.
De lyfte sina tröjor och tog av bandage. De berättade om slag och skott och gasattacker.
Jag gick förbi. Mot solen. Och satte mig. En man bad en bön. Och jag rökte.
Efter ett tag kom de tränade journalisterna med stora kameror med blixt och filmkameror. De svimmade inte. De var mycket professionella och samtidigt tycktes de berörda, på ett passande sätt.
Bilderna på TV var lika obehagliga som i verkligheten. Fastän det ska vara mindre jobbigt att se obehag på TV. Det vet alla, tänkte jag. Så varför stämmer det inte nu?
Hittills rapporteras 125 människor ha dött i demonstrationerna mot Saleh. Antalet skadade beräknas till runt 1600.
Protesterna fortsätter dygnet runt, landet runt.