Till Jemen kom de första demonstrationerna i jasminrevolutionens spår i januari. Jemen är ett starkt könssegregerat samhälle. Män och kvinnor demonstrerade alltså för sig.

Kvinnorna var mycket få, ett tiotal eller möjligen hundra. Och männen var flera hundra, kanske tusen.

Några kvinnor som stannade hemma fast de motsatte sig Saleh, sa att demonstrationer är för män. I Jemen bär den stora majoriteten kvinnor niqab. En kvinna berättade att hon kände en särskild utsatthet på grund av sina kläder. Skulle något hända och hon behöva springa därifrån, då skulle det inte gå.

I början av februari utropades en dag av ilska, eller vrede. På demonstrationen som drog runt 20 000 fanns bara män. De demonstranter jag talade med förklarade det med trängseln och knuffarna, kvinnor vistas inte bland många och främmande män.

Samma månad intog de manliga demonstranterna området utanför Sanaa universitet. De reste tält och protesterade dygnet runt. Ett tiotal kvinnor kom dit på dagarna. De demonstrerade avskilja med rep och två meters avstånd från männen. Sedan reste kvinnorna ett eget tält och vissa började övernatta.

Numer kan man tala om ett hundratal, möjligen tusen eller två, demonstrerande kvinnor. De har behållit sitt eget område i demonstrationen. Men de promenerar också, bland männen, i trängseln och knuffarna.

Jag frågade en grupp män i ett av tälten vem de tror kan bli nästa president. De svarade att folket kommer att rösta om det i Jemens första fria val. Jag frågade om de tror att det blir en kvinna. Det blev tyst. Sen sa en av dem.

- Det kommer att vara flera kvinnliga ministrar i den nya regeringen.

Det bör betonas att kvinnorna inte framför några egna krav. De kräver, liksom männen, Salehs omedelbara avgång och politiska reformer i demokratisk riktning. De kräver inte – nu - att kvinnors situation i landet förbättras, då det nya samhället ska byggas.

På demonstrationerna har män och kvinnor börjat närma sig varandra. Man kan tänka sig att mötet på sikt kommer att bidra till att avdramatisera relationen mellan könen och ha effekter på samhället. Även om kvinnor inte tar strid för sina rättigheter kan deras situation komma att förbättras, blott av deras närvaro i protesterna.

Igår, då bloggen bland annat handlade om Salehs brutna löften, skrev jag att Mogib Hassan skulle tala på temat Revoltens kvinnor. Det gör han sent ikväll eller möjligen i morgon istället. Till dess får läsaren hålla tillgodo med en (något skakig) filmsnutt jag tog i fredags. Den visar kvinnor som demonstrerar mot Saleh.