Mogib Hassan är Voltairegäst på Mellanösterbloggen. Han presenterade sig i det förra inlägget. I dagens blogg får han tala fritt, till läsaren, om demonstrationerna utanför universitetet. Han väljer att berätta om vad människor i Jemen vill, och säger att det inte skiljer sig från vad människor i andra länder vill.

Mogib berättar att människor är trötta på regimens löften. Och att folket därför intagit gatorna och börjat framföra krav.

Mogib säger att det tidigare varit rädslan som utgjort det största hindret för protester. Den har tyngt människor. Förra året, då han själv kritiserade regimen blev knivskuren.

Jag och Mogib träffas återkommande på demonstrationen utanför universitetet och ibland på andra platser. Jag spelar in våra samtal. Sedan skriver jag ut dem och översätter. Beskrivningen av protesterna, situationen i Jemen, liksom synpunkterna, nedan är hans.

...........

Stämningen är ganska spänd på demonstrationen. Och samtidigt mycket behaglig.

Folk har sina krav. Som varhelst i världen söker människor frihet, fred och välstånd. De har lyssnat till vår regims många löften, och tagit in dem alla. I verkligheten har dessa löften aldrig materialiserats.

Sedan 1990, när södra och norra Jemen enades, blev situationen sämre – med ökad fattigdom, mer diskriminering och stor politisk oro i landet, i form av våldsamma sammandrabbningar och så vidare. Med säkerhet följde detta av bristen på demokrati. Och av korruptionen, den är en cancer i vårt samhälle.

Jag är mycket nöjd och glad med att se vad som händer nu. För bara ett år sedan var det mycket svårt att ens drömma om, eller föreställa sig, att folk skulle gå ut på gatorna och uttrycka sig, vara kritiska och försöka göra sin röst hörd. I huvudsak på grund av förtrycket och rädslan som är som en tung, stor sten över bröstet. Så är det även för mig, om jag ska berätta om min erfarenhet.

En gång rapporterade jag om al-Qaeda och hur president Saleh och regimen överdriver. De säljer al-Qaedahotet till världen utanför. De får politiskt stöd och bistånd och så vidare. Saleh har lyckats göra detta. Med pengarna han fått från västvärlden har han slagit ner demonstranter, oppositionen, människorättsaktivister och journalister.

Jag är en av dem.

Tre dagar efter att jag hade rapporterat om hur Saleh och regimen använder sig av al-Qaeda blev jag anfallen på min tröskel. Plötsligt kom en man och knivhögg mig. Jag fick tre allvarliga hugg, här och här (Mogib visar ärr på sina armar) och ett som är ganska stort på min rygg.

Det är faktiskt priset man betalar här i Jemen.

Förhoppningsvis inte längre.

Vi demonstranter är många, hundratusentals, om inte miljoner, överallt i Jemen. Det är mycket uppmuntrande och positivt och lovande. Man tänker ”jag är inte en av mycket få journalister och människorättsaktivister som är kritisk och lätt att hitta och granska”.

Folket är nu villigt att uttrycka sig och de som tar sig an den utmaningen är många.

Saleh, vi kommer inte att lyssna till dina lögner mer. Vi är less på dina löften. Och som vilken människa som helst i denna värld, söker vi frihet, fred och välstånd.

Demokrati är det som kan göra detta möjligt.

Officiellt är Jemen en demokrati. Men någon demokrati har aldrig och kommer aldrig att verkställas i vårt land så länge vi regeras av president Saleh.

Vi vet ännu inte vilket utfall vi kan förvänta oss. Men vi vet med säkerhet att Saleh kommer att kastas ut och det är värt att fira. Vi känner glädje här på demonstrationen.

/Mogib Hassan