På en fest i en förort långt från Stockholm la en man sitt vapen på bordet mellan oss. Jag var tonåring så det är många år sedan. Men jag minns hur rädd jag blev. För jag insåg att vill han döda mig vore det plötsligt lätt. Det är i situationer som den en människa konfronteras med sin sårbarhet.
När jag promenerade på Beiruts gator, ensam, därför att alla fruktade ett nytt krig, då var känslan tillbaka. Fast jag trodde jag var stöddig nog att våga mig ut och köpa cigg, traska runt och stoltsera min coolhet – var jag inte det och vände om.
Känslan är hos mig igen.
Jag hade en dröm inatt. Samma dröm som tidigare nätter. Jag befinner mig i en byggnad. Med en väska. Och väntar. Jag vet att jag inte kan gå därifrån så jag står där. Tyst. Människor springer för sitt liv. Plötsligt är det tomt. Vita korridorer, marmorgolv och jag. Sedan kommer en militär. Han skjuter mig i hjärtat. Och jag tänker att det är så oglamoröst att dö. Jag tänker att nu är allt över. Nu blir det inga farväl eller nya möten. Nu blir det ingenting av allt det jag drömt om.
Jag träffade en kvinna från Etiopien igår.
- Hur känns Jemen för dig, frågade jag.
Hon började gråta. Och skratta. Och gråta mer. Hon sa att hon inte har någonstans att ta vägen. Hon kom till Jemen i hopp om ett bättre liv.
- Jag har en dotter. Vi bor här i Sanaa. Vår regering säljer vårt land till saudier och kineser. Folket är bortglömt, sa hon.
Hon kan inte lämna Jemen. Det är många som vill men inte har den möjligheten. Tiotusentals flyktingar och tusentals migranter kommer årligen till Jemen, från östra Afrika. De är här nu och har ingen annanstans att ta vägen. De har ingen ambassad som ringer dem, såsom svenska ambassaden ringer och skriver till mig. Såsom spanska ambassaden i Sanaa öppnar sin residens för mig. De nätter jag och min spanjor inte kunnat bo hemma på grund av situationen i landet.
Kvinnan står nu öga mot öga med sin egen sårbarhet. Utan möjlighet att lämna, om det skiter sig.
Jag tror hon grät när vi pratade, inte bara för att hon är rädd. Utan också för det var så väldigt tydligt hur orättvis världen är mot henne, hennes dotter och många andra.
Och så har jag tagit ett beslut. Jag lämnar inte på egen hand. Men. Ställs jag inför valet att evakueras med ambassaden eller stanna - då lämnar jag Jemen en vecka eller så. Inte därför att en fredlig lösning vore omöjlig, nej långt ifrån. Men riskerna med att stanna tycks bara bli större. Och Jemen skiljer sig från Nordafrikas länder. Detta är ett stamsamhälle. Våldsamheter kan troligen leda till ännu ett inbördeskrig. Och krigskorrespondent, det ger jag mig inte på. För jag är en sån som tar in allt jag ser. Alltså. Möjligen fortsätter Jemenrapporteringen annanstans ifrån under några dagar.