Demonstranter håller upp en bild av Saleh med horn, idag utanför universitetet

Läget i Jemen har varit osäkert länge. De senaste två veckorna har ambassader stängt och organisationer har valt att evakuera sina anställda. Jag har följt utvecklingen, sagt adjö till vänner och valt att stanna. Jag har sett journalister deporteras. Jag har fortsatt att rapportera från demonstrationerna. Och så har jag förvånats över svenska mediers lilla intresse för händelseutvecklingen här. Jag har känt ett ansvar att förmedla hem, vad som sker i just Jemen.

Just när jag på nytt bestämt mig för att stanna trissas situationen upp. I veckan anslöt sig general Ali Mohsen och hans soldater samt en annan del av militären till demonstranterna. Och under dagen har det pågått diskussioner mellan Saleh och Ali Mohsen. Detta har inte resulterat i någonting alls. I morgon sker ny diskussion. Sannolikt kommer man inte kunna nå en överenskommelse.

Det är sen kväll i Sanaa. Stora gator har stängts av. Militär finns runt varje hörn. Pansarvagnar är utplacerade.

Under eftermiddagen talade jag med demonstranter utanför universitetet. Tonen är ännu optimistisk, man tror på sin revolt. Men det tjugotal jag talat med har alla sagt att de kämpar med sitt liv som insats. En man berättade att han är redo att dö för demokratin. Fler människor kommer att dö, sa han, och pratade om tusentals framtida offer. Och döden finns nu, på allvar, i tankarna hos demonstranter.

Utanför universitetet talar man om att söka närma sig parlamentet på nytt. Nu på fredag, så säger många att det blir. Ambassaderna meddelar att det inte blir revolution på fredag. Det blir inbördeskrig. Jag vill inte spekulera om saken.

När jag återvände till mitt hem i gamla stan möttes jag av skottlossning. Sedan fungerade inte mobilnätet. Jag kunde heller inte koppla upp mig till internet. Och jag tänkte. Vad kan jag göra här om rapportering inte blir möjlig. När vännerna antingen lämnar landet eller staden och åker till byarna. Vad ska jag göra då?

En rädsla har lagt sig över Sanaa. Och jag kan inte längre slå den ifrån mig. Alltså vet jag inte hur länge till jag kan bli kvar.