Ett fotografi av gamla Sanaa i solnedgången

Ett samtal om att saudiska pansarvagnar tagit sig över gränsen in i norra Jemen.

- Packa en väska och vara redo att åka, säger vännen.

Idag. Igår. Förra månaden.

Ena dagen är det inbördeskriget som hotar, nästa är det diverse uppgörelser och skottlossning på stan, idag är det den saudiska militären.

En väska för varje gång och hemmet vore en väskaffär.

Hot om krig och kaos är moln. När de växer sig stora blir de för tunga för skyn. De lossnar, ramlar ner och sköljer över en. Så man packar väskan med pass och strumpor och boken om främlingskap. Mer kommer man inte på att ta med sig just då.

En nationalromantisk blick över staden som ter sig mer pampig och målad än någonsin. Staden säger att hon skyddar dig. Grannen säger det också.

- Res inte, stanna! Jag har vapen och skyddar dig, säger han.

Så lägger sig hotet. Och en ny sol reser sig över stan. Bagaren bakar sitt bröd och barnen spelar kula. De skriker så högljutt att hörselskydden från en svensk jaktsida på nätet ska till. Det är som vanligt.

Pansarvagnar har just synts till i Harad och påstås vara på väg mot Huddeia och Sanaa.

- Packa väskan, säger vännen.

Jag orkar inte fortsätta så. Och staden får ändå inte plats i någon väska. När jag måste åka så lämnar jag rubbet. Och börjar på nytt någon annanstans.