Denna bild togs på torget intill Sanas gamla kvarter. En man står intill sin bil. Bilen är prydd dels av Jemens flagga, dels av Saleh på ett plakat.

- Folket vill ha Ali Abdallah Saleh!

Vilket tjat.

Saleh finns överallt i, och runtom, Sanas gamla kvarter. Plakaten hänger över marknaden, klistras på bilar, står på affärshyllor. Därtill ska det ältas om att folket vill ha honom.

Folket har honom ju!

Även de tusentals som demonstrerar, sedan år och på nytt sedan januari i år – alla har honom. Saleh är Jemens ledare. Än!

Alla demonstranter ska försvaras. Även de som demonstrerar mot förändring. Några av dem säger att allt är bra som det är. De talar osanning och säger att det inte finns mer korruption eller nepotism, förtryck eller orättvisor här, än där borta någonstans, borta där, inget ord för var någonstans, men annanstans.

När de tjallar ut varandra och säger att han stödjer den och han, den – minsann. Då säger jag att precis sådant ska samhället vara. Fullt av motsättningar. Älska Saleh. Det är okej. Att krama hans bild och säga att han är far, bror, ja, allt det där.

Det finns inget Men.

Så är det.

Visst kan man gilla Saleh så som jag gillar kvinnan som skrev en insändare i en jemenitisk tidning i veckan. Hon kräks. Och äter mediciner. Därför att hon blivit sjuk av att höra att Saleh håller freden i Jemen. Hon har blivit sjuk av att matas med budskapet att han allena rår över den uppgiften.

Tre decennier vid makten och fred är allt Saleh åstadkommit; underkänt, tycker hon. (Och i sanningens namn har det varit inbördeskrig några gånger. Så vilken fred är det egentligen Saleh hållit med bravur?)

De regeringskritiska demonstranterna utanför universitetet attackerades, igen, av polis tidigt i morse. Det sägs att minst en har dött, 300 skadats.

Jag vaknar till meddelanden och samtal på telefonen. Bland annat från några av dem som, i flera veckor, demonstrerat för ett regimskifte. De är välbehållna. Och deras kamp fortsätter.

- För demokratin, säger Mazen.

Det är just tron på den som gör att en människa måste tillåta oliktänkande. Det säger jag till mig själv medan jag stirrar tillbaka på Saleh där han möter mig.