- Vi har kommit hit för att dö. Därför att vi redan är döda, för att vi varit döda i 30 år. Därför att vi vill ha frihet nu, säger han.

Jag vet inte vem han är. Den vitklädde mannen har trängt sig fram för att säga det. Sedan går han med följande mening.

- Skriv det och tack!

Det är natt och jag är på demonstrationen utanför Sanas universitet. Det universitet som jag åker till dagligen som student i arabiska. Nu har folket intagit området runt den östra ingången. Med dans, sång, tal - i protest. De har rest tält där de övernattar. De har ordnat en qatmarknad och stånd för frukt och smörgåsar. De grillar majskolvar. Och säger att de stannar till dess att Saleh avgår.

Vid ingångarna finns, förutom polis och militär, två egna kontroller. Vapen är inte tillåtna. Demonstranterna vill därtill hålla Salehs supportrar utanför, för att förhindra ytterligare dödsskjutningar. Den som vill dela med sig av sina synpunkter eller uppträda kommer till den hemsnickrade scenen, skrivs upp på en lista och placeras i nummerordning.

En kille vill sjunga en sång men har ett nummer efter 90, nu är vi på 16 – han får vänta. Det är komikerns tur att tala.

Det är natt och mörkt och Jemen är ett land med tveksam tillgång till el. Den räcker inte till och kommer och går. Men demonstranterna har ordnat el, ljudet i högtalarna är bra och platsen upplyst. Organisationen är god.

Jag bjuds upp på scen för att fotografera ovanifrån. Flaggor viftar. Nävar knyts. Och det ser mäktigt ut. Tusentals och åter tusentals människor samlas här, i tron på förändring. Även kvinnor.

Jemen är ett starkt könssegregerat samhälle. Men någonting händer i demonstrationerna. För bara en månad sedan demonstrerade kvinnor och män för sig. Nu gör de det också tillsammans. Jag tar ett kort från scenen. Ovanifrån syns att i den packade folkmassan finns en grupp med kvinnor och runt dem hålls ett avstånd på två meter. Demonstranterna har funnit ett sätt att protestera tillsammans, kvinnor och män.

Kvinnorna har ett eget tält. Jag kikar in. Men de är inte där just då. Så klart, de håller till framför scenen med de andra.

Många kommer fram och säger att de är bortglömda. Igen.

Nu är all fokus på Libyen. Journalisterna är där våldet finns. Fredliga demonstrationer bryr sig världen inte om, resonerar en, två, tre, medan ytterligare instämmer.

Sedan frågar några vilken tidning jag skriver för. De vill veta om den är stor, känd och viktig. CNN, BBC eller – allra bäst - Al-Jazeera. Jag vill svara att jag skriver för en jättebamsing till tidning. Inte för min skull, utan för deras, så de ska känna att världen visst bryr sig om dem. Men lögner skapar helvetesgap mellan människor. Så jag svarar att jag skriver för en svensk tidning. Jag svarar att jag kommer att skriva om natten för en kulturtidning på internet. Den heter Voltaire och jag vet människor som läser den för att veta vad som händer i just Jemen.

Det får duga, tycks det som. Det blir kiv om vem som ska prata först. Jag kan inte lova att vi hinner med alla så Mazeen Gazem ordnar ett system och låter Muhammed Ahmed börja. Jag frågar varför han är här i natt.

- Jag har kommit för att säga att Saleh är som Mubarak och alla de andra. Och vi som är här vill vara fria. Vi vill att alla människor, rika som fattiga ska vara jämlika och ha samma rättigheter. Vi vill att alla ska ha arbete.
- Har du arbete, frågar jag.
- Jag har en examen men inget jobb, svarar han.
- Varför har du inget jobb, undrar jag.
- För det finns inte jobb till människor på gatorna. Det finns bara jobb till Saleh och hans närmaste, säger han.
- Och så vill jag säga att vi är fredliga och att vi demonstrerar fredligt, tillägger han.

Därpå är det Gamal Hamouds tur att säga vad han tycker.

- Vi vill byta president i Jemen för det finns mycket korruption. Korruptionen börjar med presidenten och sipprar ner i hela samhället. Korruptionen är som ett träd, Saleh är stommen och samhället är grenarna. Tar vi bort stommen faller grenarna och vi kan skapa ett rättvist samhälle.
- Vad är korruption, frågar jag.
- Korruption är när landet har olja och gas, när landet är rikt men folket fattigt. Det är när några få stjäl alla pengar.

Jag tackar honom för att ha berättat och säger att jag ska skriva det i morgon bitti.

- Jag vill också säga att priserna går upp varje dag, vi har inte råd att leva. Och skriv också att Saleh har dödat många människor i Aden. Och skriv om det jag sa om korruption.

Många vill berätta. De vill att världen ska veta. De vill att också de orättvisor och det förtryck som de utsätts för ska vara med i tidningar, på radio och i TV. De bjuder på te. Och sen frågar en om jag vill dansa. Kanske därför att jag har gungat till musiken.

- Var inte blyg, säger han och skrattar.

Men ibland, som denna gång, slår blygheten till. Så jag tittar försiktigt på när han och de andra männen dansar.