Hem / Tanya Holm om Mellanöstern / Jemen, en nyhet?

Jemen, en nyhet?

När man läser tidningarna kan man få för sig att protesterna som nu sker på olika håll i Jemen, i första hand är en förlängning av protesterna i Nordafrika. Framöver kommer jag att visa att protesterna har en längre historia än så. De har sina rötter framförallt i Jemen. För att få fram det kommer jag att länka till gamla nyheter om tidigare protester. De skrevs från Jemen långt innan Ben Ali, Mubarak och Khadafi stod på löpsedlarna.

Men först en reflektion kring att rapporteringen från protesterna i Jemen dels fått nyhetsstatus och hamnat i tidningarna, dels kopplats till revolten i Nordafrika.

En av de starkaste rösterna från den senaste tidens demonstrationer är Tawakul Karmans. Hon är oppositionspolitiker, parlamentsledamot för al-Islah och därtill journalist. I rollen som det senare startade hon år 2005 ett nätverk för kvinnliga journalister, Women Without Chains, där hon ännu är ordförande.
Hon har kallat till flera av protesterna i huvudstaden Sana. Gång på gång har hon citerats i världens tidningar, förra månaden lät det enligt följande.

”Vi kommer att fortsätta kampen och jasminrevolutionen tills vi avlägsnat det korrupta system som plundrat det jemenitiska folket på dess välstånd.”

Citat likt detta har sedan cirkulerat. Och det stämmer att oppositionen i Jemen var snabb med att ändra sin retorik, och anpassa den till det språk som plötsligt tycktes tilltala de utländska medierna som rapporterade från Tunisien, Egypten och nu Libyen – på ett, för folket, fördelaktigt sätt.

Den kamp Karman, och de med henne, för i Jemen handlar i första hand om att få till ett regimskifte. Det är ädelt. Saleh har regerat först Nordjemen sedan 1978, därefter republiken Jemen sedan enandet av Nord- och Sydjemen år 1990.

Oppositionen har – denna gång – fått med sig tusentals andra. Människor utan partipolitiska lojaliteteter söker sig till protesterna för att demonstrera sitt missnöje mot situationen i landet.

Jemen är ett fattigt land. Ja, Mellanösterns allra fattigaste. Hälften av befolkningen, på uppskattade 23 miljoner, sägs leva på under 2 dollar om dagen. Landets officiella arbetslöshetssiffra beräknades år 2008 till 44%. Enligt Världsbankens siffror från 2005 är enbart 35% av kvinnorna och 73% av männen i Jemen läskunniga. Fler siffror kan läggas därtill, de kan hämtas från människorättsorganisationer och handlar om jämställdheten, som ligger i botten, och brotten mot de mänskliga rättigheterna. Siffror pekar ut hur många som delar en situation – de säger inget om hur det är att erfara fattigdomen, hur det är att inte (få) lära sig, visa sig, hävda sig. Det tillför demonstranterna till statistiken, de berättar för världen hur de har det.

Jag känner en man. Han är lågstadielärare i Sana och upplever en motsägelse hos Occidenten. Dels stödjer USA och EU diktaturer, genom att skicka stora summor pengar till regimerna i hopp om att värna kontakten och motverka terrorism, dels säger stormakterna att det är viktigt att värna demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det går inte ihop, tycker han, eftersom pengarna används till att stanna vid makten och motverka dem.

Denna man är artig, steker man honom pannkakor som inte smakar som de borde, försöker han att äta dem ändå. Så man inte ska känna sig dum.

Han säger att han uppskattar det som Occidenten säger sig stå för. Rättvisan, jämlikheten och demokratin, men han förstår inte varför folket i väst gjort det så svårt för sina arabiska systrar och bröder att kräva samma saker. Man står på regimens, inte deras sida.

- Det är Obama, inte vi, som vill ha Saleh vid makten, säger han.

Och det som väst vill, det blir, rätt ofta, tycker han.

Den man jag berättar om, jag har inte bett om lov att här få återge hans synpunkter. Så jag håller tillbaka lite, i väntan på hans medgivande. Ändå vill jag framföra hans åsikter. Och säga att han är glad nu. När väst tycks ha kommit på något, och påbörjat en förändring.

Demonstranterna visade journalisterna var skåpet skulle stå. Och journalisterna blev mer olydiga. De har skildrat folkets kamp i Nordafrika och Mellanöstern på ett nytt sätt. Journalister har hört, de använder nu samma retorik - om demokrati och rättvisa – som skar genom de egna kamperna. Deras rapportering handlar nu om att folket rest sig mot despoter. Visst är det Al-Jazeera som visade vägen. Och andra jättar följde.

Oavsett hur det förhåller sig med den senaste tidens protester, oavsett hur ”nya” de är och hur mycket de går in i varandra så har journalister satt press på de stora ledarna i Väst, att riva upp och göra om sin politik. En eloge för det!

den 25 februari 2011

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Jemen, en nyhet?