- Med vår själ, med vårt blod, ska vi uppoffra för dig, åh Ali.
På Ilskans dag demonstrerade tusentals människor som inte tycks det minsta ilskna på president Saleh. En kostymklädd Saleh på plakat i demonstranters grepp och famnar. Saleh har redan makten, sedan 1978. Ändå ropar männen.
- Ja till presidenten, nej till kaos, ja till stabilitet!
Befrielsens torg, Tahrir, det ryktades att oppositionens demonstration skulle ske just här. Dagen innan monterade polis och militär upp stora tält över torget, som på så vis blev en samlingsplats för regeringens supportrar.
En kille säger att varje by fått ett eget tält på torget. Han är 19 år och heter Muhammad al-Manakha. Efternamnet heter som platsen han kommer från. Han pekar på ett tält och säger att det är för dem från hans bergsby.
- Bussresan, uppehället och maten är betald, säger han.
Och på frågan vem som betalar svarar han att det är presidenten.
Politik är al-Manakha inte intresserad av. Han vill ha fred, säger han. Det är trevligt att umgås med människorna här. Färskpressad apelsinjos säljs och intill trummar och dansar män.
På oppositionens demonstration ryktades att demonstranterna på Tahrir fått 5000 jemenitiska riyal (200 kronor) för att visa sitt stöd för Saleh på ilskans dag. Det tillbakavisas på Tahrir. Och en fråga kan, sett till fattigdomen i Jemen vara, hur många av de tusentals från byarna som haft råd att delta idag om de behövt stå för utgifterna själva.
”Inga rop på uppvigling” står på plakat.
Män kommer fram och meddelar sitt stöd till presidenten. De sympatiserar med honom för att han håller Jemen enat, för att utan honom bryter kanske ännu ett inbördeskrig ut, fruktar de.
Jemen är inte perfekt. Arbetslösheten gör livet svårt för många. Men, Saleh håller freden och stabiliteten. Utan honom blir det än svårare. Det tycks vara budskapet från människorna på Tahrir.
Saleh har också internationellt stöd, bland annat hos amerikanarna där han ofta framhålls som en viktig "partner and friend" i kampen mot terrorismen, för utveckling.
Jemenitiskt media rapporterade på kvällen att Obama personligen ringt Saleh och gratulerat att dagen gått fredligt till och att ingen kommit till skada.
(Det samtalet säger något om relationen mellan USA och Jemen, där Jemen tar rollen som ett småsyskon som storebror plikttroget fostrar. Detta kommer att diskuteras utförligare framöver.)
Strax följer ytterligare fem bilder från demonstrationen. Och med dem avslutas serien om Ilskans dag, i Jemen - i hopp om att ha skildrat lite av komplexiteten i det jemenitiska samhället.
- Jemen är inte Tunisien, eller Egypten, påpekade en jemenvän boendes i London.
Hon har helt rätt. Rapporteringen från Jemen måste vara annorlunda den från Nordafrika. Annars följer ingen kunskap om samhället här.
Här har inget civilsamhälle rest sig mot regeringen. Däremot har oppositionen lyckats locka fler än sina egna till demonstrationer. Samtalen från de demonstrationerna visar att människor inte talar i en röst. De flesta sa sig demonstrera för att de vill välja sin president. Vem det skulle bli och vilka förändringar de vill se är oklart.
På pro-regeringens demonstration var man överens om att det är riskabelt att byta presidenten. Inbördeskrig och svåra tider kan följa.
Det man är överens om på de två demonstrationerna är att Jemen är ett islamiskt land. Det bör inte sekulariseras. Lagen utgår med rätta från Guds vilja och kallas shariah.
Man vill ha fred, stabilitet och rättvisa. Och bland oppositionen fanns därtill rop på frihet (men frihetsbegreppet ska inte hämtas hos Mill, och läggas på Jemen. Likaså bör inte rättvisebegreppet förväxlas med de västerländska).
Men,
Framförallt vill man ha ett bra liv. Precis som vem som helst. Och därför demonstrerar man, på Ilskans dag - i Jemen.
- Det är han som är vår president, säger de och visar sitt stöd.
Många bilder av Saleh på pro-regeringens demonstration, i Sana.
Män framför ett av tälten på Tahrir.
Far med flagga, son med plakat, intill demonstrationen.
”Nej till rop på uppvigling"