Jag mötte Baba Hussein, i Gamla stan och frågade om han skulle demonstrera.

- Nej, svarade han.

Varför inte?

- Därför att jag gillar Ali Abdullah Saleh, sa han.

Vad är så bra med Saleh?

- Han är bra för Jemen, han håller freden, svarade han och gick sin väg.

Fler än Baba Hussein valde att inte demonstrera på Ilskans dag. Denna vecka har jag frågat vänner, bekanta och främlingar på stan om hur de ställer sig till demonstrationerna. Jag överdriver om jag säger att jag talat med trettio personer, tjugo är en rimligare uppskattning.

Några svarade som Baba Hussein, att de gillar Saleh, att han är bra för landet och skulle han bytas ut blir det kanske inbördeskrig, igen. De flesta sa att de inte gillar presidenten, men att de är rädda för vad som händer om han byts ut. En fick inte demonstrera.

Det stämmer.

Jag mötte just en kvinna i Gamla stan, i Sana, och frågade, bara sådär, om hon demonstrerade.

- För jag såg dig inte på någon av demonstrationerna, sa jag och förstod till fullo hennes förvånade blick.

Vi känner ju knappt varandra.

Och utlänningar som är värdelösa på att skilja kvinnor i niqab från varandra. Vad får mig att tro jag skulle känna igen just hennes ögon?

Sanningen är att jag inte såg några unga kvinnor på någon av demonstationerna. Bara en gumma.

Så, min kommentar hade varit i sin ordning, om det inte är så att kvinnor och män inte demonstrerar tillsammans i Jemen.

Gumman sket väl i det.

Den unga kvinnans förvåning avtog inte.

Hon svarade att hon och hennes familj ogillar presidenten därför att han inte gör nog för landet. Arbetslösheten beräknades 2008 till 44 % och hennes bröder saknar arbete, sa hon. (Apropå statistiken blir jag aldrig klok på vad sådana siffror betyder i ett land som Jemen där den stora majoriteten kvinnor förväntas arbeta enbart i hemmet, är kvinnor ens inräknade i siffran?)

Själv utbildar sig hon till frisör och hoppas på jobb i mars då utbildningen avslutas.

Ja. Ja. Men demonstrerade hon?

Nej, varken hon eller männen i familjen.

Hon fick inte demonstrera för sin pappa. Hon frågade inte om lov. Hon vet att hon inte skulle få det.

Ville hon demonstrera?

Tänk så ofta man glömmer ställa den klokaste frågan.

Att pappan och bröderna inte demonstrerade tror hon beror på att de är rädda för att livet skulle bli än svårare i Jemen om Saleh byts ut.

- Maten har stigit i pris, igen, säger hon.

Den påse bröd som kostade 2 kronor för bara några månader sedan kostar nu 4. Säg någon, hur kan bröd bli dubbelt så dyrt, på kort tid?

Demonstrationerna lockade tiotusentals. Nyhetsbyråerna rapporterar om 20 000 vid oppositionens demonstration och en liknande siffra för demonstrationen till stöd för regeringen och presidenten. Ändå valde de flesta att inte demonstrera.

Bankerna tömdes på pengar. Och gatorna på folk. Affärer höll stängt. En vän sa att i ren reflex tar man ut sina pengar när det känns oroligt i landet. Man håller sig hemma, och avvaktar.

Men, vad vill man?

Möjligen kan samhället i Sana beskrivas som ambivalent, folket tycks både vilja och inte vilja ha förändring.

Dr Haydar vid Arabiska universitetet i Beirut brukar säga att människan fungerar enligt följande.

Knuffa henne en gång och hon reagerar. Knuffa henne igen, och igen, och hon vänjer sig. Hon accepterar knuffarna. Människan låter sig regeras därför att hon vant sig vid det.

(Dr Haydar ger sina studenter egna översättningar av anarkistiska texter. Detta faller utanför kursplanen men det gör det mesta av hans föreläsningar. Haydar gillar nog inte kursplaner.)

Haydar gillar nog inte Saleh. Jag vet det inte säkert och har inte hört efter. Men skulle han komma till Sana skulle han nog säga att människors rädsla skiljer dem från friheten – också här. Sedan skulle han hålla en monolog så lång att de runtomkring tänker på annat. Han är inte mer än människa.

Tillbaka hit, till Jemen. Nu vill jag säga det jag finner mest fantastiskt apropå samtalen med dem jag pratat med de senaste dagarna.

Ingen har sagt att anledningen till att de inte demonstrerar är för att det gör detsamma. Inte en enda har sagt att det inte är någon idé att inta gatorna, att förändringen inte är möjlig.

Man stödjer Saleh, eller så stödjer man honom inte – oavsett så valde de flesta att inte demonstrera. Inte därför att förändringen inte kan nå Jemen. Utan just för att den kan det.

Men, man är rädd för det obekanta.