På Ilskans dag åker inte bussarna till Sanas universitet. Det är tomt på de flesta gator. Jemen har ett flertal inbördeskrig i bagaget. Många stannar inne i fruktan att protesterna ska bli våldsamma.

Det blir till att promenera, till huvudentrén som gjorts till mötesplats för oppositionens demonstration i Sana.

På en av gatorna som leder dit står män, hand i hand. De har ett rosa band om sig. Den rosa färgen hämtas från jasminrevolutionen och markerar att protesten är en förlängning av tidigare protester i Tunisien och sedan Egypten.

Nyhetsbyråer rapporterar att 20 00 människor är här. En av dem knyter sin näve och ropar.

- Jag vill ha jobb, jag vill ha frihet, jag vill ha demokrati!

Det är bara män här. Några förklarar att kvinnor inte demonstrerar på grund av trängseln och knuffarna. Men, det ryktas att oppositionens kvinnor planerar en egen demonstration till på lördag.

- Jag är kvinna, säger jag och menar att en kvinna minsann tål både trängseln och knuffarna.
- Du är annorlunda, du är stark, svarar en.

(Och jag tänker att bara det senare påståendet stämmer. Och det stämmer även om Jemens kvinnor. Det krävs väl en särskild styrka för att vara jemenitisk kvinna. I alla fall om man ser till de index som upprättas över jämställdheten i världen, där Jemen ligger i botten.)

Jag frågar några män i 20-årsåldern varför de demonstrerar. Och innan jag hinner uppfatta deras namn har de försvunnit vidare i folkmassan. Men på den lilla bandspelaren hinner jag få med följande.

- Vi är här för att säga till vår regering att avgå, därför att den inte ger oss våra rättigheter. Vi vill ha en annan president, en som ger oss våra rättigheter.

En annan fortsätter.

- Vi vill ha revolution. Vi är här för att säga nej till att makten ska ärvas. Vi är här för att säga stop till konstitutionsändringen. Vi är här för att säga nej till presidenten och hans policys. Vi är här för att uttrycka våra åsikter. Vi är här för att stödja vårt land. Vi är här för att stödja vårt folk!

Männen är omtänksamma. De gör plats i trängseln och släpper förbi mig. De bjuder på vatten och en knyter Jemens flagga om mina axlar. Det är nog hans sätt att säga välkommen, tänker jag.

Jemenitisk musik spelas och på flera håll bildas ringar. Män sjunger och dansar traditionella danser tillsammans i ring. Hand i hand, med den böjda dolken i den klara skyn.

Ilskans dag tycks just här, just nu, i Jemen, också vara en dag av gemenskap och glädje.

På scenen framför universitetet har Fouad Al-Ghamkhar just hållit tal. Han är advokat, journalist och poet. Därtill är han en aktiv medlem i al-Ishahpartiet. Jag frågar om demonstrationen. Han säger att den är Jemens röst.

- Folket vill ha förändring, säger han.
- Vilken slags förändring vill folket ha, undrar jag.
- Folket vill välja sin ledare, svarar han.

Vem folket vill se som sin nye ledare vet han inte. Han säger att det viktiga är att ledaren väljs av folket. Och har dess stöd.

- Folket vill att demokratin kommer till Jemen, säger han.

Jemen har kritiserats, bland annat av Human Rights Watch, för godtyckliga gripanden av journalister och hårda repressalier mot kritiker. Några meter bort står en man med tejp för ögon och mun. På hans tröja står, ”Vi vill ha frihet”, först på arabiska och sedan engelska.