Det finns diktaturer där människor aktar sina ord, i rädsla för repressalier. Och så finns det diktaturer där människor är relativt öppna med sitt ogillande av regimen. I Egypten överraskades jag återkommande av hur frispråkiga människor var gällande presidenten och regeringen. När jag flyttade till Kairo, år 2007, hade jag nyligen varit i Damaskus. I Syrien hörde jag aldrig någon säga:

- Presidenten gör livet svårt för oss.

Men det hände i Kairo, dagligen. Första gången man talades vid kunde egyptiern säga:

- Ni gillar presidenten. Han är bra för er. Han gör så ni kan komma hit och bada och se pyramiderna. Men, vad gör han för oss?

Inte ett spår av den förtegenhet som möter en i Syrien. Ofta sades att Mubarak bryr sig mer om turister och fjärran makter än sitt eget folk.

- Vad gör presidenten för egyptierna?
- Han håller freden. Vi har inte haft krig på länge.

Inte mycket lades till det.

”Egypten till egyptierna och inte till någon främmande makt”, skrev den radikale modernisten Salama Musa (1887-1958). Han kritiserade den brittiska ockupationen. Egypten erhöll sin självständighet år 1922 men det talas sällan om något egentligt självstyre förrän Nasser, Egyptens andre president, tillträdde, i mitten av 1950-talet. Ett halvt sekel senare och folket kritiserade ännu regimen för att bry sig mer om de andra än om dem.

Hur skulle det sluta?

- Mubarak är gammal, förr eller senare tar hans son över, svarade många.

Den som känner till Egyptens historia blev besviken. Man behöver inte gå långt tillbaka för att se en glöd värd att bejakas.

Livet och kampen klev från vardagen in i egyptisk prosa och diktning och gav den arabiska litteraturen en renässans. Egyptier har - sedan 200 år - förespråkat, ja, rentav krävt fri- och rättigheter. De har dels bidragit till att hålla civilsamhället vid liv, dels lämnat oerhörda bidrag till den moderna litteraturen. Under 1800- och 1900-talet tog exempelvis kvinnor, på nytt, ton för sina rättigheter; i Muslimska kvinnor, från 1891, argumenterar Fatima Aliya och Zeyneb Hanoum för kvinnors krav på förändring.

Författare, poeter och revolutionärer – ändå satt Mubarak kvar. Turisterna klagade inte. De fria och modigas land, USA, har en president som ännu inte klagar – vilket är anmärkningsvärt, likaså den svenska motviljan mot att stöta sig med diktaturer.

Visst går det att förklara apatin hos människor under en diktatur, särskilt när diktatorn är västvänlig och alltså har De mäktiga i ryggen. Ändå var det snopet när just egyptierna tycktes handfallna inför diktaturen. De har en tradition av att göra uppror, att tänka om och skriva nytt. Skulle de låta Mubaraks son ta över?

De senaste dagarnas protester kom äntligen. Och det storslagna upproret är tillbaka. Världspressen är på plats och rapporterar. Framöver kommer texter om, och från, Egypten publiceras även här. Ambitionen med denna blogg är att skildra det Mellanöstern och Nordafrika som inte ryms under de fetstilta nyhetsrubrikerna, texterna blir alltså av ett annat slag. Gärna med historiska återblickar och mer vardagliga skildringar.

Tillbaka till idag.

Regeringskritiska demonstrationer är planerade och en miljon människor förväntas ge sig ut på gatorna under dagen. Budskapet är att Mubarak, som suttit vid makten i nästan 30 år, ska lämna tronen. Och låta folket välja sin ledare. Det tycks onekligen på tiden att en annan tar över, en som går hem även bland de egna.