Jag känner en kristen kvinna från en by i bergiga Libanon. En dag, i början av 2000-talet, sa hon till sin familj att hon inte röstar mer på landets största kristna parti, De libanesiska styrkorna.
Familjen protesterade.
Hennes mamma skrek på henne, ungefär så som hennes mormor skrikit på mig när jag hade palestinasjal - med en ilska så frustrerad att det är svårt att tro att den någonsin lägger sig.
Då och då fick vännen och jag den grundliga föreläsningen om det blodiga 16 år långa inbördeskriget från 1975, då Libanons olika religiösa grupper krigade mot varandra. En plågsam berättelse, så klart, våld kan inte vara annat. Min vän växte upp med kriget och hon gav inte mycket för återblickarna.
Familjen sökte övertala henne att stödja de kristna.
-Libanon är ett kristet land, Mellanösterns enda kristna land – men, ge muslimerna makten och de kommer döda oss, också här, sa hennes mamma.
Min vän stod på sig.
Hon förklarade att aldrig mer kommer hon rösta på ett kristet parti, bara för att hon är kristen. Hon kommer att rösta på det parti hon tror är bäst för landet och alla dess medborgare.
- Premiärministern Rafiq Hariri är sunnimuslim, men han kan företräda ett helt folk, till skillnad från de övriga ledarna som bara ser till den egna gruppens intressen, argumenterade hon.
Ibland görs han till hjälte men Rafiq Hariri har också kritiserats för att ha belånat Libanon och satt det i enorm skuld till Saudiarabien. Det finns libaneser som säger att deras land är omvärldens företag. När saudierna ”investerade i” eller ”köpte” Libanon tog de ytterligare makt från folket. Jag har hört det sägas att Rafiq Hariri serverade Libanon på silverbricka till saudierna, såsom andra tidigare serverat det till exempelvis fransmännen.
Med de lånade saudiska pengarna byggdes bland annat centrala Beirut upp, såsom det var innan inbördeskriget. Generösa och många stipendier gavs till människor, oavsett religiös tillhörighet, som på så vis kunde utbilda sig, även utomlands.
Ensam kan ingen belåna en nation och bygga upp en stad men det är till stor del på grund av Hariris ansträngningar som det blev möjligt. Dock finns alltså många som inte är nöjda med prioriteringen.
Den libanesiska befolkningen är splittrad och officiellt erkänns 18 religiösa grupperingar i landet. Shiamuslimer, sunnimuslimer, druser och olika kristna falanger – grupperna har krigat mot varandra och de politiska fraktionerna lever vidare in i fredens tid.
Min vän ville ha förändring. Därför skulle hon lägga rösten annorlunda framöver.
-Rafiq Hariri kommer föra oss samman, som libaneser, sa hon.
Rafiq Hariri mördades i februari 2005. Ett 20-tal människor dog med honom när hans bil sprängdes på en gata i Beirut.
Politiken tog en ny riktning.
Libanon hade varit ockuperat av Syrien sedan krigets slut och 1990-talets början och Syrien hade kvar trupper på libanesisk mark. Den sittande regeringen var pro-syrisk. Rafiq Hariri hade varit mycket tydlig med att han ville ha ett stopp för syrisk ockupation av Libanon.
De libanesiska grupperingarna som då befann sig i opposition anklagade Syrien för mordet. Anklagelserna förnekades från Damaskus. Men, många libaneser menar att Hariri mördades, i försvar för syriska och pro-syriska intressen. Andra anser att spekulationerna är ett påhitt från Israel och USA, i ett försök att splittra libaneserna och förhindra en större arabisk solidaritet.
Efter mordet på Hariri följde stora protester i och runtom Beirut. Dagligen samlades 25 000 människor för att bland annat kräva Syriens tillbakadragande.
En av de shiamuslimska partiernas (Hizbollahs) ledare Hassan Nasrallah, samlade flera hundratusen människor till en pro-syrisk motdemonstration den 8 mars.
Några dagar därefter, den 14 mars, bar min vän den libanesiska flaggan, röd och vit med ett grönt cederträd i mitten, mot Beirut. Där gatan till huvudstaden spärrats av klev hon ur bilen och promenerade. Med henne demonstrerade familjen. Och fler än 1 miljon andra. Till minne av Rafiq Hariri och till stöd för ett självständigt Libanon.
Cederrevolutionen. Så kallas protesterna som ledde till regeringens avgång och Syriens tillbakadragande.
Datumen från marsmånaden 2005, den 8:e och 14:e, gav namn åt politiska allianser som kom att prägla den libanesiska politiken de kommande åren. Rafiq Hariris son, Saad Hariri, blev ledare för anti-syriska 14-marsrörelsen. Hassan Nasrallah blev en av ledarna för 8-marsrörelsen. I det senaste valet 2009 tog 14-marsrörelsen 68 mandat, och 8-marsrörelsen 57 (av totalt 128).
Idag är Libanon, på nytt, i kris.
Regeringen har kollapsat efter att Hizbollah och dess allierade bröt upp den regerande koalitionen i början av månaden. Då avgick ministrar från den Hizbollahledda oppositionen. Hizbollah har förgäves utövat påtryckningar på Saad Hariri att motsätta sig den FN-stödda undersökningen av mordet på Rafiq Hariri. Medlemmar ur Hizbollahs militanta del förväntas åtalas i en internationell domstol för mordet.
De olika parterna anklagar varandra för att hota enigheten och säkerheten i landet.
Saad Hariri har meddelat att han ska försöka bilda ny regering utan påtryckningar från Hizbollah.
Om det är möjligt återstår att se.
"Ana sunni", "ana durzi", "ana maroniya", "ana shiaa" betyder "Jag är: sunnit, drus, (kristen) maronit, shiit". Vissa menar att avsaknaden av en nationell identitet underbygger Libanons konflikter, här är en minut på det temat: http://www.youtube.com/watch?v=ku6ysxaP8PU