Vem minns killen som sa att han är trött på invandrare? Han skulle flytta till ett land där de inte tar emot några. Jag tänker på den killen ibland. Och jag ser honom då och då.

I Sverige finns människor som en gång tillhörde majoriteten. De var som alla andra, helt vanliga.

Vänta!

Visst är det som Milovan Danojlic säger att den vanliga människan är någon utan färg, utan innehåll och någon vi alltid betraktar på avstånd. Fru Lukic, sa han, och var han svensk skulle han kalla henne Andersson, hon är en vanlig människa – bara därför att vi knappt känner henne. När vi lär känna någon inser vi att hon inte är det minsta vanlig.

Majoriteten är vanlig, men de människor som ingår i den är inte alls vanliga, på nära håll. Med reservationen fortsätter jag gärna.

En muslim i Sverige tillhör, religiöst sett, inte majoriteten. Bosätter sig personen i ett muslimskt land, säg Egypten, så ingår den däremot i det religiösa flertalet. Där är den stora majoriteten muslimer, på en mängd olika vis. I Egypten finns en kristen befolkning som utgör en minoritet. Och när denna minoritet utsätts för våld och hot om våld, därför att de inte lever enligt majoritetens sätt. Då! Då, är det hög tid för det omgivande samhället att ställa sig frågan varför man misslyckats. Och förändras.

När det är som viktigast för majoritetssamhället att synas, ställas till svars och utvecklas, då vänder det på Mios mantel och blir osynligt. Det är härförarkonst och ingen magi, att samtidigt som majoriteten finns överallt upphör den plötsligt att existera. Alla är individer: enstaka fegisar, dårar och oskolade fattigjon. Ingen har en del i en annans handling, och kultur – vad är det? Bombofiler är skummisar som agerar på eget bevåg.

Säg, vilket samhälle som vill kännas vid sina lasermän, pedofiler och terrorister? Ändå är de inte uppväxta i konservburkar, ändå lever de inte vakuumförpackade; det krävs ett sammanhang för att fostra också dem. Och psykologi är inget ensamt svar på världens tragedier. Något behöver läggas därtill för att förstå enskilda människors våldsdåd. Vad sägs om en strålkastare på det runtomkring?

Egypten är det arabiska land med flest kristna, en tiondel av befolkningen på ungefär 80 miljoner är kristna (någon officiell siffra finns inte att tillgå, uppskattningen är vedertagen). På 1940-talet hade den kristna befolkningen en motsvarande politisk representation, idag är enbart 1.5% av parlamentsledamöterna kristna.

En man i Egypten ritade halvmånen med kulspetspenna på en servett för mig. Inuti placerade han ett kors. Han förklarade att sådan är relationen mellan muslimer och kristna, i Egypten.

- Vi skyddar de kristna!
- Vackert.

Det var falskt av mig att svara så. Kristna egyptier har berättat för mig att de känner sig som andra klassens medborgare, diskriminerade på arbetsmarknaden och därtill tvingade att anpassa sig efter hur den stora majoriteten tycker man bör leva. De säger även att det är allt svårare att få tillstånd att bygga kyrkor. Jag borde ha sagt:

- De vill skyddas från er, inte av er!

Jag hade upplevt flera kristna som hätska i tonen. Och tänkte att de är som många i Sverige, snabba att tala illa om - inte bara islam utan även - muslimer. Jag var som killen jag inledde med att berätta om, han som inte såg att perspektivet blir ett annat när vi reser hemifrån.

Att leva som kristen i Egypten är annorlunda och på många vis långt svårare än att göra det i Sverige. Därför att kristna i Egypten behöver försvara sin egenart och existens, betydligt mer.

Jag var inte lika klok då, när jag satt där med servettillustrationen framför mig.

Sketchen stämmer såtillvida att det är majoritetssamhällets ansvar att skydda minoriteterna - ibland från de vanliga, ibland från de enstaka som går många steg längre och därför kallas galna.

Ett land bedöms med rätta utifrån hur det är att leva där, även som en av de mindretaliga. Att vara vanlig är ett privilegium som för med sig ett särskilt ansvar att minoriteter inte förtrycks. Den som inte tar det bidrar till att avvikare hamnar i marginalen. Därför: När en minoritet i ett land utsätts för våld och hot om våld, då måste den omgivande majoriteten dels konstatera sitt misslyckande, dels göra sitt yttersta för att förhindra ytterligare våld.

Herr och Fru Lukic, Andersson, eller - i det här fallet - Rashed, gräv där ni står!

De senaste åren har våldsamma sammandrabbningar mellan muslimer och kristna blivit allt vanligare i Egypten. Säkerhetsstyrkor behöver ofta tillkallas för att få stopp på striderna. För en vecka sedan dog 21 kristna då en bomb exploderade intill en kyrka i norra Egypten. För exakt ett år sedan, idag, sköts sex kristna ihjäl och nio skadades, då de firade den koptiska julen, i södra Egypten.

Vad gör de vanliga åt det?