”Är du muslim?” Vänner i Sverige säger att svenskarna gärna frågar dem det. Särskilt kristna araber tycks ta illa vid sig. De är dömda till ett liv i minoritet, vid landsbytet gick den från att vara religiös till att bli etnisk. Då kommer svensken med antagandet om islam och det dubbla utanförskapet.

Även muslimer upprörs av frågan. Vart vill den egentligen? Misstron är på sin plats, de gånger frågan följs av ett knippe antaganden om hur man är.

Idag när muslim, i framförallt västvärlden, alltmer kommit att frikopplas från ett religiöst baggage, och man skiljer mellan troende och icke troende muslimer, är det nästintill löjligt att tänka sig muslim som en religiös identitet med bestämt innehåll.

Att få frågan tycks dock besvärande. Jag får den, dagligen, i Jemen. Ibland svarar jag, men det beror på dagsformen. Vänner protesterar när män från höger och vänster harklar fram den.

”Det är inte fint att du frågar henne det!” protesterar de. De tycks anse att jag ska kunna promenera, handla bröd och ta bussen till lektionen och tillbaka utan att behöva avlägga någon trosbekännelse för främlingar.

Jag frågade en här i Jemen varför alla vill veta om jag är muslim. Och fick svaret att det är för om jag är muslim är männen redo att dö för mig, martyrdöden. Möjligen finns ett korn av sanning i den artigheten. Men säkert vill de bara veta vad jag är för någon. Klär jag mig enbart, eller tror och ber jag också som dem?

Det är jobbigt att förhålla sig till något annorlunda. Genom att fråga närmar de sig mig. Även om jag i stunden upplever det som påträngande och fastän jag tycker andra markerar att jag inte tillhör, varje gång de undrar just det, tänker jag att de bara är människor, som vill veta. Nyfikenhet har aldrig dödat mina katter. Och jag bestämmer mig att det bara är en fråga. En i mängden frågor som jag avvisar med en axelryckning.