Livet har ett märkligt sätt att plötsligt visa sig från sin sämsta sida. Det står där, glåmigt och fult, framför dig, och säger ”låt mig göra tillvaron ruggig”. Den som är lik mig blir det fula livets spegelbild och ett dumhuvud. Andra är sannolikt antropologer med en kulturell finkänslighet som ter sig lika klok som behaglig.

Jag minns när jag blev bestulen på min gamla kamera på biblioteket därhemma. Eller på mobilen under bussturen från Högdalens centrum till Farstas, för länge sedan när jag skulle sola solarium och tyckte sådant var trevligt. Tråkigt var det, att bli av med mina leksaker. Jag fördömde handlingarna, de som utfört dem och sedan gick livet vidare i det land som bär min historia. Där var dessa och liknande händelser tygflisor i ett lapptäcke sammansatt av bolibompa och bästisar, sill och potatis, kyssar och krissamtal och ändå så mycket mer.

Att bli bestulen utomlands har jag upplevt långt svårare. Man har tagit ännu en mobil och sedan mina kläder. En andra kamera, böcker och skor. Smink och pengar och nu senast, i Jemen, en tredje mobil, och sedan en fjärde, pengar och lite av varje. Ska jag säga något om hur det känns hamnar jag fel.

Låt mig försöka.

Jag blir mer besviken när mina saker tas ifrån mig i andras länder. På en plats där jag, på det mest påtagliga vis, förblir en främling upplever jag stölden som en del i ett större utestängande.

En fenicisk filosof studerade de stora mästarna, reste till antika Grekland och myntade begreppet cosmopolis. Han menade att världen är en och moralen universell. Alltså omfattar den samtliga, inte bara det egna folket. Mina saker stjäls i Jemen och jag känner mig utknuffad från den grupp man inte får göra så emot. Tänk att ha en filosof vid sin sida som förklarar ett och annat för omgivningen.

Jag känner mig inte enbart bestulen, utan bestulen som främling. Känslorna svalnar inte där.

Inte har blott en person stulit, utan ett helt land; Jemen har sedan dess blivit ett objekt för mig, ett objekt jag dagligen utsätts för. Landet är nu tvådimensionellt och jag kan inte kliva in i det. Jag slänger mig med generaliseringar och talar om ”moraliskt högmod istället för samvete”, jag svarar inte i telefon när vänner ringer, istället marscherar jag stan, med spydigheterna i högsta hugg.

Att bli martyr är ett av många sätt att alienera sig från omgivningen. Att bli kriminell är ett annat. Jag ger mig även på det. Och stjäl en dator, skäller ut polisen och anklagar landet för att ha gjort mig galen. Jemen har tagit mig ifrån mig, och lämnat mig med en tok.

Stölderna i Jemen blir ingen flisa i ett täcke, täcket finns inte, bitarna är få. Jag saknar nyanser. De framträder i snigelfart, alltmedan erfarenheter stöts och blöts, jag har en alldeles för kort historia här för att se komplexiteten, idag.

Istället: Utestängd, utsatt, utanför. Känslorna är mina att hantera. Pompösa utläggningar gör föga för välmåendet. Möjligen kan vresigheten och de stora orden vara ett första steg på en väg till ett mer konstruktivt förhållningssätt. För jag vill inte göra det de säger då jag beklagar mig.

”Åk hem, då!”

Istället vill jag tillbaka in i det Jemen som är så mycket mer än vad jag, min tok, ser – dagar som dessa.