I Sverige Pratar man om det, på twitter, i den etablerade pressen och med varandra. Framförallt kvinnor formulerar erfarenheter från den sexuella gråzonen. Berättelserna handlar om de gånger då de egna gränserna passerats, utan att man hittat språket och självkänslan att hindra det. Efteråt inger sig en känsla av nederlag, därför att striden inte togs fastän den handlade om den som torde vara viktigast för en.

Här följer en reflektion från Jemen, och en ömsint hyllning till väninnorna som vuxit upp i Mellanöstern. De har gett mig ett språk, i vilket jag finner mina bästa Nej. Berättelsen börjar för många år sedan.

Jag promenerar med min väninna genom Stockholmsnatten. Vi möter några män. Och en hand rör, som hastigast, vid min kropp. Jag går förbi, låtsandes att det var vinden. Kanske därför att situationen känns mindre hotfull så, kanske därför att jag är tacksam att inget ytterligare hänt, kanske därför att jag inte reagerade omedelbart och allt känns sent när jag redan gått därifrån.

”Slå honom”, ropar väninnan till mig med en stadig hand runt hans arm. Ett tafatt slag senare ger hon själv honom en spark och sina bästa svordomar, på arabiska. Att han inte förstår dem gör henne detsamma. En man som gör något sådant ska inte komma undan. Därför finns andra sätt att hantera integritetskränkningar, än att låta dem passera. Det visar hon, det upprepar hon med bestämdhet.

Erfarenheten bär jag med mig till Nordafrika och sedan Mellanöstern. Jag trängs på bussar där kvinnor ryter ifrån, säger till chauffören att stanna. ”Kasta ut honom!”, och ut åker mannen med de gränslösa fingrarna.

Örfilade, knuffade och utskällda män på stan blir avslöjade. De flyr med obehaget och skammen de sökt belasta en annan med. Här finns kvinnor som sätter männen på plats, på vis som tåls att samlas i en feministisk vardagshandbok för alla oss andra.

Armen runt midjan, pussen på kinden och det som inte känns bra - vänner säger ifrån, och pratar om det; därför att gråzonen bäst förhindras med de spontana känslorna. Reaktionen är lika oklanderlig som den är omedelbar. Och jag tar efter.

I Libanon berättar jag om pressen många med mig känner även efter tonåren, i sexuellt frigjorda, nästintill emanciperade, Occidenten, där unga kvinnor fumlar efter någon att leva som. Gång på gång blir vi vår egen undermålige rollsättare. Hon funderar och säger att hon alltid berättat, för partnern, om sina sexuella gränser - innan leken börjat. Hon säger att varje kvinna behöver finna kraft att göra det, och kraft att våga hindra det som sker därutöver. ”Var stolta!”

Det finns ingen feministisk himmel på denna jord. Inte heller i Mellanöstern. Också här finns män som trakasserar eller, mer försiktigt, söker lösa upp kvinnors sexuella gränser. De tafsar, de insisterar med ord och handling och får ibland kvinnor att stanna kvar i sådant som inte känns bra. Och, visst kunde en text härifrån skrivas om hur mycket viktigare det är för många kvinnor i Mellanöstern att vaka de egna sexuella gränserna, något som möjligen kan förklara att vännerna här glänser i gränssättning - medan de där hemma överträffar i att våga ta för sig. Texter om sexualitet och Mellanöstern handlar gärna om oskuldsproblematik, heder och traditioner. Till dem vill jag lägga denna. Och förslaget om den feministiska vardagshandboken, men bara om Orientens kvinnor får en av huvudrollerna.

Det är dem jag tackar för det nya språk jag tagit till mig likt ett modersmål. Bland dem har jag skapat mig en självbejakande position som känns storslagen nog. Lärdomarna följer mig från trottoarer ända in i de mest intima möten. För min egen och lustens stolta skull!