Tidigare i år förbjöd Belgien bärandet av ansiktsslöja i offentligheten. Frankrike följde efter och diverse niqabförbud diskuteras runtom Europa, i Spanien, liksom i Sverige där DO nyligen gav sin syn på niqab i förskoleutbildningen. Varpå integrationsministern meddelade att han vill se över lagstiftningen gällande niqab i skolan. Synpunkterna på niqab i offentligheten är många. Och en del av dem är feministiska.

I en debattartikel i senaste numret av Feministiskt perspektiv kritiseras åsikten att niqab bör förbjudas i Sverige, för att en gatubild och norm i samklang med ett svenskt och västerländskt samhälle ska kunna upprätthållas. Artikelförfattaren menar, liksom många andra, att niqab är ett sätt, bland fler, att vara svensk. Det må vara så, klädseln har för vissa kvinnor framförallt med islam och göra och religion inskränker sig inte till nationsgränser - man kan vara både muslim och svensk. Det sägs att klädseln är särskilt populär bland svenska konvertiter. Författaren påpekar att det inte existerar något ”vi” och ”dem” mellan svenska feminister och kvinnor i niqab. Visst är det så att kvinnor, oavsett klädsel, delar Sverige. Men är det därmed rätt att säga att det inte finns något "vi" eller "dem" i en bemärkelse som tycks avse en större gemenskap av kvinnor, snarare än en solidaritet mellan dem.

Jag följer debatten från ett land där niqab är norm och ansiktsslöjan är ett plagg de flesta kvinnor tar på sig vid sin första menstruation, om inte tidigare. Jag slås av att man - där hemma – värnar rättigheterna för kvinnor i niqab genom att säga att de mer eller mindre är som dem utan ansiktsslöja i Sverige – även de lever ju som kvinnor i landet. Genom att inte urskilja dem som döljer sitt ansikte i offentligheten söker man ge dem upprättelse. Jag undrar om kvinnor i niqab verkligen vill vara som svenska kvinnor är mest. Är det rimligt, och sjysst, att anta det?

Låt mig berätta om Jemen!

Kvinnans ansikte hör inte den jemenitiska offentligheten till. Kvinnan är så dyrbar att hon enbart får ses av de allra närmaste, säger de, om de är män. Kvinnor förklarar att niqab hör traditionen till, och traditionen bär de vidare, för att de vill just det eller för att de vill ha ett gott liv.

De utländska kvinnor som kommer till Jemen ställs inför valet att ta på sig de traditionella kläderna eller att bryta av. En del klär de sig mer eller mindre enligt den tidigare kulturens normer, fastän de är här. De menar att de vill fortsätta vara som de är. Dessa kvinnor tycks uppleva att en del av dem skulle försvinna i den jemenitiska kulturen om de klädde sig som jemenitiskor.

De vill inte ha en svart dräkt som skyler deras former. De vill inte dölja håret i en svart sjal. De vill inte täcka sitt ansikte med svart tyg. De lever i Jemen, men är annanstans ifrån och det markerar de med sina kläder.

Utländska kvinnors kläder förefaller vara viktigare för dem här, än vad de är i hemlandet. Här tycks kläderna bli (än mer) en förlängning av deras person, de visar deras tillhörighet och uttrycker deras åsikter. Kvinnor i jeans tillhör en grupp kvinnor som är friare, mer självständiga och jämställda och dessa ideal säger något fundamentalt om dem.

Identitet. Det är svårt att leva utan en och ingen skapas i ett vakuum. Den egna gruppens identitet formas genom motsättningar till andra samlingar. Det har vi alla fått lära oss, att kön, klass och etnicitet blir till i relation till andra kön, klasser och etniciteter. Jag är en vit, europeisk kvinna – särskilt i Jemen.

Människan uppgår i en större gruppidentitet, men i den urskiljer hon sig även. Hon är sin egen, inte vem som helst i gruppen. Hon har sina jeans i en annan del av världen, hon bär dem här. I relation till sina egna är hon unik.

Således, i konfrontation med det jemenitiska samhället markerar den utländska kvinnans jeans att hon har hemvisten annanstans. Och i konfrontation med sin egen grupp blir hon unik, hon lever som dem, men i minoritet. Visst har kläderna med identitet att göra!

Kultur har ett sätt att kleta sig på en, opåverkad är sannolikt ingen. Men, i niqabens Jemen finns alltså kvinnor som inte vill tillhöra. De upplever att tillhörigheten till det jemenitiska samhället sker på bekostnad av något de inte vill kompromissa med.  Desto längre en person stannar i Jemen desto större är förväntan på att hon ska ta till sig av kulturen och kliva in i den. Dessa kvinnor möter människor som inte förstår varför de inte kan klä sig som man gör här – när de lever här.

Men, de som särskiljer sig med sina kroppar, dess drag och pigmentering, och därtill kläderna ovanpå, möter även sympati. De tillåts vara icke-jemeniter i det jemenitiska samhället. Trots att de inte vill vara jemeniter på ett nytt sätt. Trots att de inte vill uppgå i det jemenitiska ”vi:et”. I relation till det omgivande samhället vill de vara just "andra".

Den platsen tycks kvinnor i jeans uppleva som mest åtråvärd. Några har medborgarskapet men vill ändå leva utanför och respekteras - som främlingar – i det jemenitiska samhället.

Nu, en fråga till mina feministiska systrar i Sverige.

Finns en motsvarande plats i det svenska samhället för dem som med niqab avser att upprätthålla ett utanförskap? Eller, står och faller rättigheter för kvinnor i niqab med att de kliver in den svenska gemenskapen och blir del av det svenska "vi:et"?

Får de utbilda sig och arbeta bakom ansiktsslöjan även om de önskar leva som just främlingar i jämställda Sverige?