Apoteken är vägg i vägg eller på gångavstånd från varandra. Fler än femtio trängs på fem av gatan Zubayris många kilometer. Ofta poppar nya apotek upp runtom stan. Senaste månaden öppnade ytterligare två intill mitt kvarter.

Vissa apotek är stora och flotta, med bekväma fåtöljer att vänta i. Andra är mer av hål i väggen, utrustade med de vanliga förpackningarna från Saudiarabien. Oavsett hur flott eller spartanskt det är står däri män, i vita rockar och stetoskop till krage. De röker, tuggar qat och är så vänliga att man vill ta med dem hem.

Männen, man skulle kunna ta dem för apotekare, eller läkare. Bestämmelserna är sådana att för att öppna ett apotek i Jemen krävs en läkar- eller farmaceututbildning. De som jobbar där kan däremot vara anställda, vilka som helst, och det är de.

En kvinna tränger sig före mig för att hämta kanyler. Barnen är sjuka. Sedan är det min tur. Jag får blodtrycket kollat. Och en av männen föreslår dropp.

”Det gör inte ont.”

Jag ser lika sur ut för det. Och mitt "Nej" står sig, som vanligt.

Antibiotika kostar runt 250 kronor. För säkerhets skull rekommenderas jag att ta två kurer på en dryg vecka vardera. Ja, ja. Så brukar de säga, här. Medan de ger märkliga piller och sugtabletter som fräter i halsen.

I Stockholmsförorten Rågsved finns en vårdcentral med en övertro på kroppens förmågor, och en avsaknad av kunskap om dem. Där hoppas husläkaren att alla bekymmer självläker, även de som inte gör det.

Detta är Jemen, inte Rågsved. Ofta får jag höra att kroppen inte klarar sjukdom, medicin fordras. Och här tycks antibiotika och annan medicin vara vad halstabletter är där hemma, något man köper när man känner sig krasslig - utan receptet. Recept finns, för dem som besöker en läkare. Men vården är dyr, och som den på vårdcentralerna i de negligerade någotsånär svenska förorterna. Därtill tror de flesta att männen de möter på apoteken har kunskapen som krävs för att hjälpa dem.

En holländsk läkare som jobbar sitt femte år i Jemen, berättade att apoteksanställda bedömer hur mycket pengar man har och rekommenderar mediciner därefter. De säljer mycket starka mediciner, sådana som i Europa enbart ges på sjukhus. Det enda man inte får tag på är morfinliknande substanser, eftersom dessa kan användas som narkotika.

Ingen antibiotika, inget dropp. Jag frågar efter en apotekare eller läkare och får höra att han kommer snart. Men ingen kommer. En säger att han jobbar där och alltså har den erfarenhet som krävs. Men, denna gång är jag klok och vänder på klacken. Istället bokar jag en läkartid.

Och förhoppningsvis får jag bättre vård här i Sanaa, än den som väntar hemma i förorten.