Det är skitsnack att köpcentret skulle vara västs kyrka. Alltid ska en lustigkurre ha till det, är det inte i gallerior vi tillber är det på nattklubb – men, nåde den som säger att dessa platser är Beirut eller Kairos moskéer. Köpcentret är för väst blott en inglasad marknad, likt Kairos Khan al-Khalili eller dem runtom Istanbul. Mer märkvärdigt är det inte att konsumera, vare sig i Väst eller här i Mellanöstern.

En muntergök kan möjligen tala om konsumtionsfundamentalister och syfta till det fåtal marknadssoldater vars slantar studsar ur händerna medan dollarn och de stora valutorna hålls i rörelse, som i ett kapitalistiskt kall. Men, munterhet klär få, man gör bäst i att hålla det osagt.

Marknaden är i Jemen vad köpcentret är i Sverige, en samling butiker – varken mer eller mindre märkvärdigt förhåller det sig - vare sig här eller där. Och just marknad är temat för dagens text. Eller souk, om milh är salt och al indikerar bestämd artikel.

På Souk al-Milh, Saltmarknaden, i Sanaa säljs mer än salt. Men, då det begav sig fanns mindre marknader intill varandra för salt och kryddor, henna, russin och hantverk av olika slag. Med tiden gav en av dessa namn åt den större marknaden. Den nås från olika håll men huvudentrén är Bab al-Yemen. Bab översätts till dörr eller, något finare, till port. Och det är alltså Jemens port som leder in till Saltmarknaden.

Saltmarknaden står och faller inte med turismen. Den är flitigt besökt av stadens invånare, särskilt av dem som bor i den äldre delen, där den är belägen. Kläder köps till hela släkten. Böjda dolkar till män. Kläder från Kina till barn. Svarta kåpor till kvinnor samt glada kläder att bära därunder. Varje kvinna vet att en niqab gör sig bäst över rosa paljetter.

Hantverk från olika delar av Jemen står till försäljning. Exporten av brödkorgar från Sada i norr har avstannat till följd av kriget. Pris och kvantitet, utbud och efterfrågan, som på vilken marknad som helst stiger korgarna i pris. De varor som däremot intresserar turister, såsom lyktor och souvenirer i gips föreställande Sanaas hus, blir kostsammare av anledningen att färre säljs. Lika många munnar ska mättas vare sig ett hus säljs om dagen eller i veckan.

Rökelse, sjalar och pistagenötter. Jemen är känt för sitt judiska konsthantverk i silver. Den som säger att det finns vackrare smycken annanstans ifrån har fel. Judarna har fördrivits från Jemen, fåtalet finns kvar, och silvret säljs nu av muslimer till turister, på marknaden. Det mesta är imitationer och jämte dem säljs beduinsmycken. Och guld. Och ädelstenar.

Ser besökaren inte ut att tala arabiska varvas ”I love you” med ”thank you”, eller ”welcome”, i försök att få kontakt. När någon sticker ett föremål i ansiktet på en och säger qadim, för att intyga att det som uppvisas är just gammalt kan man förslagsvis svara ”ja, gammalt från Kina”. Jemeniter drar sig inte för ett skratt.

Pallar och enkla bord ställs fram och te serveras, med mjölk eller mynta. Platserna hör männen till. Inte därför att det är svårt att lyfta ansiktsslöjan och ta sig en osynlig slurk bakom tyget, utan för att Jemen tar hårt på vad professor Hirdman kallar isärhållandets logik. Manligt och kvinnligt blandas inte, det är manligt att dricka te på marknaden och alltså ingenting en kvinna gör.

Men kvinnor som män besöker marknaden. Ensamma eller tillsammans. Exempelvis en enkel dag som denna.