På andra håll i världen har människor beklagat tiden som rinner iväg när man har roligt. I Jemen hör jag ingen säga att dagarna går för snabbt. Här tycks det föga beklagligt att idag är den sista lediga dagen av eid al-adha, att i morgon är en vardag vilken som helst.

I förra veckan var det eid-rusch och konsumtionen svepte över landets marknader. Russin och dockkläder i vuxenstorlek trängdes bland stigande priser och litet tålamod. Därpå följde tystnaden.

Gator tömdes och affärer bommade igen. Människor samlades med släkten, och hur det går till vet var och varannan. God mat och trevligt har man.

Stunder då människor är glada tänker jag på dem som sitter själva. Det är bara eid, säger de, inte spelar det någon roll att man är ensam. Man äter bönor och sover lite till. Öar finns överallt. Ofta strax intill fastlandet.

Jag hälsar en tjej trevlig eid. Hon önskar mig välmående och innan jag hinner återgälda det säger hon att hon byter hälsan mot att bli doktor i engelska, om hon kan. En doktorandtjänst tillönskar jag henne och hennes leende övergår i skratt. Doktor blir hon aldrig, säger hon, men kanske sminkös eller frisörska.

På en promenad möter jag Sanaas barn. De visar stolt upp sina nya leksaker. Plötsligt har jag en radiostyrd bil vid tårna och en kille som instruerar. En mindre håller sin bil i handen. En sladd löper mellan den och sändaren. Han visar och behöver inte springa, bilen är inte snabb som de andras.

Flickorna intill blåser i sina leksaksinstrument. Det är så roligt att de inte slutar mer än för att ta nya andetag att musicera med. Några barn har dockor i famnen. Andra små chipspåsar. Och så finns de med vapen i plast. De skjuter små plastkulor. Jag vet inte om de skjuter på vemsomhelst. Eller om en utgallring sker. Det gör ont att träffas. Enstaka vuxna har ett ärende att uträtta.

Den sista lediga dagen närmar sig slutet. På det mest opretentiösa vis.