En polisbil stannar intill. Vit och blå med sirener på taket. Den har kommit för att hämta mig, det påstår mina skakiga ben. Usch för de tillfällen då kroppen beter sig som i serietidningarna. Då den överdriver varje ljud och rörelse och avslöjar en. Som lille skraje Skutt hoppar jag bort och gömmer mig fortast möjligt. Vännen slår näven i en bil och ryter ”såhär får man inte parkera”. Men polisen – visar det sig - struntar i både mig och bilen.

Den som uppehåller sig illegalt i ett land blir fånge där. Att röra sig (någorlunda) fritt är förbehållet medborgarna och en mindre andel som har tillåtelse till det. Har man fel pass och gamla stämplar, då är man utelämnad till sina katastroftankar. Då undrar man hur man ska ta sig ut ur landet om det verkligen skulle behövas. Hur gör man om man blir påkommen, om man blir straffad, om man blir riktigt sjuk? Man släpper få nära. Man ligger sömnlös och tänker på den grymme jävel som passat på att hota med polis och utvisning ifall han inte skulle få något.

Utlänningar ska ha identitetshandlingar med sig, i Jemen. Kontrollerna, längs vägar och på andra håll, lär man sig att undvika. Det innebär att man inte kan åka till en annan stad eller röra sig på vissa platser i sin egen. Man kan inte säga varför man inte följer med på utflykterna, igen. Lögnerna läggs till varandra. Vore de garn kunde man sticka lovikkavantar till alla sina bästisar.

Det är en olycka att leva i ett land utan tillåtelse. Särskilt olyckligt är det de stunder då polisen kör tätt intill och stannar. Vissa lever i rädsla och ovisshet livet ut. Inte jag. Jag beviljas slutligen uppehållstillstånd i Jemen, med rätt att stanna året ut och ett därtill. Hur gick det till?

Jag vet inte. Men jag vet att varje tjänsteman som tillfrågas och accepterar, eller utlovas, för sig själv, en förmån eller gåva av något slag skall straffas med fängelse under en period på högst 10 år. Fast ett skall i Jemen betyder just ingenting.

Att muta offentligt anställda är likaså ett brott som straffas med fängelse under en tid som inte bör överstiga 2 år. Det är en avgrund mellan policy och praxis, en som Lille Skutt inte kan göra mycket åt.

Tiden som illegal i Jemen är över, flera gånger om dagen ser jag att det stämmer. Ögonen finner ro i att titta efter i passet. Att komma tillbaka in i landet var nästintill omöjligt att hålla sig kvar likaså. Men det gick vägen, för mig i Jemen liksom det tidigare gjort för vänner i Sverige.

Det var länge sedan Ruth Gordon hälsade på hos mig. Men just som jag skriver detta dyker hon upp i sin tramsigaste röst med ett ”vad var det jag sa?”.

Får se nu, hur var det?

Man ska aldrig ge upp, och aldrig, under några som helst omständigheter, inse fakta!