En bussresa i Sanaa kostar 30 jemenitiska riyal, det är en dryg krona. ”Dyrt”, säger vännen som betalar det några gånger dagligen för att röra sig mellan sina jobb och hemmet.

”Så mycket får det inte kosta att åka buss."

Jag håller med, alla bör ha råd. En bussresa ska inte ta en jättetugga av lönen. Men det är 30 riyal som gäller, för vännen, inte bara oss som har råd att betala det dubbla.

I bussarna ryms sex passagerare. På två rader sitter vi mittemot varandra. Det händer att jag inte får plats, huvudet är inte hårt nog att stöta bucklor i plåttaket för att rymmas. Ibland tar det bara i när vi kör i gropar och över gupp. Vissa bussar är av nyare modell, med mer generös takhöjd. Då tittar inte medpassagerarna på den långa som kliver på, för att se hur böjbar en människa kan vara.

Kvinnor och män reser i samma bussar. Det innebär att viss omplacering sker längs vägen. Kvinnor sitter inte bredvid okända män, utom i nödfall. När fler kliver på och platserna fylls flyttar männen sig. För att inte vara arroganta.

Det bästa med bussarna är att man kliver av och på där man vill. Turen är bestämd men enbart den första och sista hållplatsen är satt. Oavsett hur länge man reser är priset de 30.

Människor är inga öar. Tillsammans levs livet. Alltså hälsar man när man kliver på. Ibland byts några ord. För nyfikenhetens snarare än artighets skull.

Förra veckan satt en mycket gammal man mittemot. Han var glad i hyn och fin i sin särk, sitt bälte och sin dolk.

”Vi är lika inför Gud”, sa han.

Och någon bekräftade att han har rätt. Kanske hade han fortsatt ändå.

”Svarta som vita.”

Än mer hade han att säga.

”Européer och…”

Då kunde man inte annat än nicka och vila i hans blick en stund.

När han klev av var det ingen som stönade, knuffades och var för viktig för att vänta.

I Jemen kan till och med en svensk lära sig att åka buss, för en dyrbar krona.