Banker är lata och stänger tidigt, så beter de sig också i Jemen. Men bankomaten står utanför och säger ”Välkommen!”. Jag stoppar in kortet. Engelskspråkig reklam, för såväl banklån som en kärnfamilj på fyra glada, dyker upp på skärmen.

Jemen är ett land med bankomater utan hyfs. De gör som de vill. "Din rikelandslort, här lever vi på mindre än två dollar om dagen - skärpning!", säger de och lämnar ifrån en mindre summa än den man begär. Det egna beloppet tycks blott vara ett förslag. Det händer också att pengarna dras från kontot utan att något alls spottas ut. "Du ska bara ha och ha, aldrig ger du något tillbaka." Just denna gång händer ingenting alls. "Ha, vad säger du nu då?"

Kortet är försvunnet.

Kärnfamiljen är lika glad för det. Jag trycker på alla knappar. Det gör min spanske vän en extra gång. Kanske är han bättre på att trycka, kanske är bankomaten bara envis, kanske behöver han trycka för alla de gånger han själv drabbats.

Vi ringer efter hjälp. Men möter en telefonsvarare som ber om koder jag saknar, mer än någonsin. Jag rycker i dörren till banken. Och ångrar lata kvällar jag kunnat göra något vettigt av, som att lära mig att bryta upp lås. Bittert! Min vän hittar en annan ingång där galler skiljer oss från bankens män.

Det är svårt att vänja sig vid uniformerade karlar med munnen full av qat.

”Bukra” betyder i morgon. Och det kan, liksom ”inshalla” (om Gud vill), innebära stick, tyst, jag orkar inte. I morgon kommer aldrig. I morgon kommer en man att förklara att "i morgon kommer en annan och han kan hjälpa till". Denne säger, på nytt, "i morgon". Och så forstätter det tills man förstår att ge upp.

Så många gånger har jag mött livet i ringen. Med uppkavlade ärmar har jag jävlats tillbaka. Det går av sig självt, bara sådär. Denna gång är det inte min röst som skriker.

”Säg i morgon igen och jag ska visa dig en jordbävning.”

Det är vännens.

Bankmännen tuggar qat, röker och försöker att stänga gallerdörren men vännen sätter sin fot i vägen. Tänk att det finns andra som tänker precis som en själv.

”Lugna ner dig!”
”Hämta kortet.”
”I morgon.”
”Nu!”

Han skriker på männen som skriker på honom. I Jemen sätter man inte händer för öga, öron, mun. Här ser, hör och talar man ut. Förbipasserande stannar alltså och hör sig för. Vad händer?

”Jag ringer polisen.”
”Polisen är inget problem.”

Här kan man inte hota med polisen. Inte på eftermiddagen när de helst hämtar qat, inte bovar och bråkstakar, till stationen.

Männen ömsom gapar, ömsom säger "du behöver inte bli taskig" till vännen som överröstar dem på en arabiska som är skrämmande skarp.

”Är du student?”
”Nej.”
”Vad jobbar du med?”
”Det är hemligt. Hämta kortet.”

Det handlar om vansinnet som slår till när man inte accepterar sin maktlöshet, det handlar om att greppa efter något att sätta emot, något annat än ett trevligt ”tack ändå” i hopp om att det löser sig bara sådär. Det handlar om makt. Och den man tar till när den används emot en.

”Som apor”, säger vännen när vi går därifrån, ”vi var apor som dunkade oss för bröstet”. Min vän var rätt apa för situationen. När han undrar om han varit för arg tackar jag för ilskan och kortet.

”Skriv snällt”, säger han när vi skiljs vi åt.