När helgen når Gamla Sanaa ställs tält upp, stora som för en hel armé och gröna. Luckor i genomskinligt plasttyg bildar fönster ovanför vilka en dekoration vilar. Stadens stenhus har månar över sina fönster, färgat glas i mönster som förvränger den insipprande solens färg till orange, blå och grön. Tälten är inte sämre. De finare har liknande prydnadsmönster, i plast. Den som kikar in ser män som tuggar qat (en växt med amfetaminliknande stimuli) drickandes vatten, läsk eller te med mjölk.
De mesta i Jemen är könsseparatistiskt och bröllopsfirandet likaså. Männen finns i tälten och kvinnorna i en salong, för sig. Mäns firande tar plats och syns, kvinnors är långt mer mytomspunnet, mer om det framöver. Brudparet möts på natten, ofta för första gången. Men, detta inlägg handlar inte om arrangemangen eller äktenskapet som sådant. Det handlar om festen i och kring tälten, för män (dit en enstaka utländsk kvinna som inte tycks besvära någon välkomnas).
I skrivande stund ställs tält upp på gatorna utanför. Glödlampor hängs mellan husen omkring. Under dem kommer män att dansa, på rad eller i ring beroende på vad musikerna spelar. Oud är ett stränginstrument som kom till Jemen, från Mesopotamien, och ”oudisten” ackompanjeras av en på mizmar, ett träblåsinstrument, medan takten fångas upp av trummisen.
Poesin är den enda riktigt erkända konstformen i Jemen och den vokaliseras i musiken. Man är inte mer speciell här än i andra delar av världen, är det bröllop sjunger man glatt om kärlek, inte om brustna hjärtan och krig. Det sägs att varje man i Jemen tror sig vara poet. Efter en stunds firande och qattuggande kommer poeten gärna fram.
Den traditionella kläddräkten innehåller jambiya, en dolk som bärs i det bälte som gör en midja i särken som kallas thaub. I dans tar höger hand dolken ur bältet och kniven skär, i vågor, genom luften – till musiken. Till vardags är kläderna desamma men jambiyan tillbaka i skärpet.
På ett bröllop förra veckan nickade vännen mot mannen med ouden och viskade att han är rik.
”Hur rik är han?”
”Han tjänar 1000 dollar i månaden.”
”På att spela på bröllop?”
”Han är riktigt duktig. Många vill anlita honom. Trummisen får 500.”
”Kan man bli ännu rikare på att spela oud på bröllop?”
”Svårt, men visst, är du riktigt känd kan du få in 2000 dollar i månaden.”
”Ah.”
”Glöm det, satsa på något annat, det är svårt att lära sig.”
Arbetsveckan är slut. I morgon är en ledig dag. I Gamla Sanaa finns varken klubbar eller barer. Detta är inte Kairo. Festen sker på gator och i salonger. Till de senare är det svårare att hitta, men den som bor här kan kika in genom ett tälts plastfönster. Om det inte redan skett vinkas hon eller han då in till festligheten. Så är kanske kvällen räddad.