Alla är misstänkta, vakade, anklagade. Hänsynslöst!

”Han ser själv ut att arbeta för al-Qaida”, säger en av tjänstemännen om kollegan som utreder mig.

Skämtet bär ett uns av sanning. Terroristen kan vara vem som helst och är för Jemen vad kommunisten en gång var för USA, ett förmodat hot mot hela nationen. I en globaliserad värld får människan vingar och ett folks fiende blir en angelägenhet även för omvärlden. Särskilt då hoten uttalas och delvis verkställs, paramilitärt eller av ensamvargar och wannabes (det vill säga sympatisörer som agerar på egen hand utan någon direkt koppling till en rörelse).

Varje våldsam handling antas vara terroristisk. För en vecka sedan sköts en fransk företagsrepresentant ihjäl i Sanaa. Kopplingen till al-Qaida gjordes omedelbart och dödsskjutningen sågs som en del i den islamiska terrorismen. Men, killen som sköt var inte vidare religiös och man har inte kunnat knyta honom till någon rörelse - än. Däremot har hans familj meddelat att han lider av psykisk ohälsa.

Migrationsverket godkände inte min fortsatta vistelse i Jemen. Handläggarna ställde frågor bakifrån det bås de sedan meddelade såväl avslag som portning från.

”Kom inte tillbaka!”
”Inte utan sprängämnen”, svarade jag i mitt huvud, men beväpnade män är inte kända för att ha humor. I alla fall inte dem man ser på film.

Ingen vågar ta risker. Skulle man bevilja någon att stanna och denne sedan hamnade på våldet och hatets villovägar, då skulle man bära en del av ansvaret.

På Sanaas universitet håller man ett öga på de utländska studenterna. Samtliga misstänks och utreds av en drös män i slips och kavaj. Den som är muslim är särskilt misstänkt, den som konverterat desto mer. Myndigheten kräver att få veta studentens religion.

”Hur många kvinnor är med i al-Qaida?”

Han tittar på mig och nickar förstående. Jag fortsätter med att fråga hur många av dessa som kommit till Jemen från Sverige.

Det spelar ingen roll. Jag kan vara den första. Man tar inga risker, att antas och registrera sig tar därför tid.

Lärare uttrycker oro över de studenter som avbrutit studierna och försvunnit. Ett par har bytt föreläsningssalarna till moskéer där radikal islam lärs ut. Vad gör det att den stora majoriteten studenter planerar för en framtid utan sprängämnen, när några enstaka fått världen fördummad av rädsla. Universitetet behöver försäkra sig om att de utländska studenterna inte är terrorister. Liksom Migrationsverket, polisen och militären.

”Vad gör du här?”

”Där jag kommer ifrån skulle minsann du och inte jag misstänkas”, vill jag säga till de gränslöst många män jag träffar. Men kaxigheten rinner av den som uppehåller sig illegalt och vad gör det att det skulle varit annorlunda någon annanstans när det inte är det här.

Jag svarar allvarligt. De många frågorna ställs gång på gång, på nya kontor. Inför andra som lyssnar och betraktar.

Terroristen är livsfarlig. Vem kan säga annorlunda, slå på nyheterna och se själv. Desto större fara desto mer tillåts i bekämpningen. Plötsligt står man där och tittar mot sina gymnastikskor, undrandes hur man hamnade under utredning. När man är snäll som Bamse.

Staten är misstänksam, vakande, anklagande. En olivkvist i näbben skulle inte hjälpa. Säg, hur bevisar man att man inte är terrorist för ett samhälle som förmodar att man är det och gör sitt yttersta för att styrka det?