Mycket av det som trillar från en hade man behållit om man bara vetat hur. Saker försvinner utan att man vill, som när föräldrar bestämmer att favoritkläderna ska skänkas till mer behövande, fast man längtat och äntligen fått ärva dem från storasyster. Det är sorgligt. Att vilja ha kvar och inse att saker man gillar blir till vatten i händerna, de rinner från, såsom Clara Lees Sydamerikablogg.

Tråkigt!

Jag loggar in och ser att min favoritblogg inte finns kvar på Voltaire. Under några år diskuterade Clara Lee Sydamerikas filmfestivaler och dess dansscen. Hon tipsade om musik och berättade om kampen bland feminister, transaktivister och gruvarbetare. Från sjukhusbesök till politiska val, med bloggen besöktes (den stora) vardagspolitiken och (den lilla) världspolitiken. Feministiskt kunnigt och klassmedvetet. Ambitiöst, intressant och reflekterande.

En av dörrarna till Sydamerika har stängts. Jag önskar jag kunde knacka på och säga att jag vill ha bloggen tillbaka. Men, mycket i livet försvinner innan man fått nog. Det man fått blir inte mindre bra för det. Så, tack Clara Lee för lärorik och mycket inspirerande läsning!