Det finns lyckliga slut på de mest besvärliga saker. När livet tar en obehaglig vändning kan det ångra sig och vända tillbaka. Det är därför man stampar, överklagar och hoppas att tillvaron lägger sig tillrätta, igen. Det är därför man lever gömd, i väntan på tryggheten.
Förra året levde 8 700 vuxna och barn gömda i Sverige, enligt Rikskriminalpolisen – och siffran ökar. Får man avslag på sin asylansökan kan man tvingas hålla sig undan avvisning. Man kan också välja livet som gömd. En illegal tillvaro i Sverige ter sig som det bästa möjliga alternativ för vissa, ett nödvändigt ont tills man får sitt tillstånd på annan väg, inte sällan genom ett giftermål, med någon man älskar eller någon helt annan.
Visst finns de som lyder beslutet om avslag och återvänder dit de kom från - ibland med livet som insats. Andra gör sig av med det innan de utvisas.
Dubblar man Sveriges närmar man sig Jemens befolkningsmängd. Här uppskattas närmare 50 000 människor leva illegalt, majoriteten är somalier, enligt UNHCR. De lämnar Afrikas horn i båtar och ser varandra ge upp, drunkna och dö i kampen om livet. Fartyg kapsejsar utanför Jemens kust.
De som klarar sig går ur askan i elden och finner att kampen fortsätter i det nya landet. Utan tid att landa, utan möjlighet att bli ompysslad söker sig de som kan norrut. Helst långt från Jemen. Den som hittas riskerar att skickas tillbaka. Jag har hört om dem som flytt uppåt 8 gånger och de ger inte upp för det.
De kan varken stampa eller överklaga, heller inte ge upp drömmen om trygghet. För dem finns ingen väntan, ingen tid att rycka på axlarna, bara ett just nu som kräver att de, gång på gång, vaknar till en sjuhelvetes match mot livet. Barn som vuxna, situationen skonar ingen.
Vissa av dem hamnar, slutligen, i en annan tillvaro. Kanske i Sverige, i Rikskriminalens statistik, eller i folkbokföringens register. Kanske i Jemen, i flyktingläger eller på gatorna. Oavsett hur det går vet alla som gömmer sig att det finns lyckliga slut på de största orättvisorna. Och de kräver ett. Med rätta.