Igår attackerades en brittisk ambassadbil i Sanaa, ett fåtal skadades lindrigt, ingen dödades. Strax därefter sköts en fransk företagsrepresentant ihjäl.
Jag fick det berättat från vänner. Vi ställde in våra planer och stannade hemma framför nyheterna.
Livet i skuggan av politiska spänningar och konflikter, våldsattacker och hot om krig kan vara anspråkslöst och vardagligt. Det kan fortsätta mer eller mindre som vanligt. Spänningarna kan också kliva in som en stor elefant och placera sig i centrum för vardagen. Tonen blir allvarlig, samtalen spekulativa, och slutsatserna överdrivs för det mesta.
Man vill förstå de tragedier som tränger sig på och det vill man snabbt. Vem har gjort det, varför har det gjorts och vad betyder det i ett större sammanhang? Med hänvisning till gårdagens händelser i Jemen lyder svaren att al-Qaida ligger bakom attackerna som framförallt följer ur en stor motvilja till västerländsk närvaro i landet. Attackerna är en reaktion på att Jemens regering och USA intensifierat arbetet mot al-Qaida.
På nyheterna spekuleras kring ytterligare attacker, västerlänningar på plats brer på och tillsammans skapar man en bild av att läget försämrats ytterligare.
Vad kan man säga om det, nu?
Jag avvaktar och minns Libanon. År 2007 och en bit därpå då landet inte kunde enas kring en president, smög sig ett ord in i samtalen mellan vänner: Läget. Ingenting behövde förklaras. Med ordet ringades alla problem in, de politiska spänningarna, de ekonomiska följderna i form av att allt steg i pris och osäkerheten kring framtiden som gjorde alltfler oroliga – inte ens libaneser orkar kriga hur mycket som helst.
Talet kring läget förenade. Den som befann sig i landet var därmed drabbad av läget, dess offer ingick i en gemenskap. Man beklagade sig, tillsammans, hoppades på bättring, ihop, men att gå på djupet av diskussionen och försöka bena ut hur stor krisen egentligen var – det var ingen god idé. Att läget var dåligt var uppenbart, men att det var katastrofalt skulle bara antas.
På så vis förblev det mytomspunnet. Ett eget väsen man skulle tro på och inordna sig. Det var som att läget hade oss i klorna. När man hävdade att det försämrades var gatorna tomma. Sa man att läget förbättrades fylldes de på igen. Alltmedan månaderna gick tog läget ett hårdare grepp om vardagen.
Universitetet tappade studenter. Anställda vid den humanistiska fakulteten beklagade läget och förklarade att ingen utbildar sig till filosof då ett krig lurar i buskarna. Jag satt ensam i föreläsningssalen och försökte vara entusiastisk för en hel klass, medan de undervisade från podiet. Jag räckte aldrig upp handen och frågade ”professorn delar väl inte sina landsmäns rädsla?”.
Jag förstod att han inte gjorde det. Han var där varje dag och levde vidare, som vanligt. Han brydde sig mindre om att diskutera läget och mer om att peka ut de stora politiska utmaningarna för landet.
Ändå såg han det, och det gjorde jag också, situationen var allvarlig. Landet var splittrat och de olika grupperna kunde inte enas om en ledare. Skulle ett inbördeskrig kunna bryta ut?
Fan målar en filosofi inte på väggen förrän han eller hon ser en. Och filosofer tycks mig sparsamma med vad de menar sig (kunna) se. Fan behöll de andra själva. Han fanns på nyheterna, i politiska tal, på krogen och gatan. Men inte i filosofins lärosal.
Några stridigheter följde men läget la sig. Och det vände. Tvärtemot nyhetsprognoser och experternas varningar. Minns att många karriärer växer sig stora i rädslans jord. Det är därför att rädslans narrativ säljer sig självt. Det gjorde det i Libanon.
Det gör det i Jemen. Om gårdagens attacker betyder att situationen försämrats, att terrorattackerna ökat och kommer att öka ytterligare, det vet jag inte. Någon empiri presenteras inte, fastän det vore intressant att se en kurva över händelsernas utveckling. Istället domineras samtalen i Sanaa, såväl som analyserna i media, av katastrofspekulationer.
En filosof vore på sin plats.