Jag går därifrån utan att kunna namnet på en enda. Trots att jag varit där åtskilliga timmar vid upprepade tillfällen, och talat med ett tiotal av dem. Män, män, män i gröna uniformer.

På jobbet är de sin position, nästan före sin person, de har en roll att fylla, som byråkrater, och den rollen tar liten hänsyn till vilka de är. Ändå är de lojala med sin arbetsgivare. Byråkratin gör dem till en egen sort, sammansmält med ämbetet. Har myndigheten röda hund, finns utslagen i byråkratens kropp.

Detta är hur politiken organiseras, hur myndigheter styrs, hur likabemötande och professionalitet slår undan benen för godtycklighet, orättvisor och ett urholkande av samhällets tilltro till sig. Det lär man ut vid de statsvetenskapliga institutionerna. På ett ungefär.

Byråkratin. Den håller oss isär, de uniformerade männen och mig, den håller mig på plats. För den tröge finns en tjock plastruta mellan oss, för att markera det uppenbara. Jag kan inte sätta mig i stolen mittemot och stämpla uppehållstillstånd i pass. Jag kan bara vädja, argumentera och veva med armarna, tala i min mest förkrossade röst och slänga de sorgsnaste blickar. Jag kan inte göra någonting av betydelse.

De hör mig inte, ser mig inte, bryr sig inte. Trots att jag tyr mig till dem som en sjuk till en läkare, healare, langare.

Maktlöshet. Det är ett sattyg människan inte kan hantera. Man kan be om hjälp ovanifrån, men, i grund och botten står man ändå själv med vanmakt upp över öronen, kvävd av en djup besvikelse, fångad av en frustration som ger hjärtat klåda, huden bristningar och får irritationen att boxa sig inifrån och ut genom kroppen.

När jag är klar har jag ställt till det för mig. Jag minns när de portade mig från en krog eller två, i Sverige - det är väl en sak. Då finns andra att besöka. Någon myndighet har jag aldrig förbjudits tillträde till. Jemens migrationsverk blir den första. Och det är den enda myndighet med befogenhet att utfärda uppehållstillstånd och förlängning av visum.

Oj då!

Jag vet inte vad han heter, han som skrek. Eller han som lämnade luckan och kom ut till min sida rutan och sa de inte vill se mig där mer. Vi hade talats vid flera gånger. Och jag har hört andra kalla honom ”tawil”. Det betyder lång och sätter man ett a på slutet har man mitt smeknamn. Det säger jag inte till Tawil, att jag är Tawila. Mina skepp är brända, jag blänger mot stämplarna som en hund mot korv. Det finns inget sätt att knycka något.

Intygen, breven, passet, alla papper återlämnas, med en gest som att de hade tjejbaciller, men männen behåller ett fotografi. För att kärlek börjar med bråk (som dagisfröken sa när man skvallrade om pojkarnas våld och orättvisor) eller för att försäkra sig om jag ska skickas tillbaka om jag dyker upp ännu en gång?

”Kom inte tillbaka!”

”Vi vill inte se dig här mer.”

”Gå!”

Vakter med vapen. (Vad är vakter och vapen bra för? Skulle det inte räcka att människor rustades med god kommunikationsförmåga och empati? Denna kontroll är ett istället för, en dålig stand-in i dumhetens tid.) Jag tittar på vakterna som tittar på mig.

”Är du muslim?” undrar en.

Nej ni, det ska ni inte få veta. Ni tog mitt personnummer, namn, fotografi och allt det andra. Utan att ge mig något tillbaka. Någon ytterligare information, tack den behåller jag för mig själv.

Jag ler och tittar mot var och en av de grönuniformerade.

”Guds vilja sker.”

Sedan släpar mitt portade arsle från myndigheten - frivilligt, ovilligt, motvilligt.